Ni får ursäkta mig och gänget, vi mår inte så bra för tillfället. Observera att det var skrivet på skoj. Men sant är att jag är down in the dumps och sträcker mig efter den där livlinan som aldrig tycks komma förrän det nästan är för sent. Jag försöker hålla näsan ovanför vattenytan, men ändå sköljer ångesten över mig titt som tätt. Livet är inte menat att vara en kamp, man ska glida fram på en räkmacka. Tycker i alla fall jag. Om jag ändå kunde uppleva lindring, om jag ändå vore en medel-X.

MVH/Herr X