Igår hade jag två killar på besök hemma hos mig. Vi är gamla bekanta och har varit på varandra förut, men det förtog inte glädjen. Som vanligt mjukstartade vi med ett par drinkar var och en stark film av Gerd Fistulator. Vi kelade lite i soffan och när filmen var slut fick jag sängkammarblicken av killarna. Helt plösligt grabbade en av dem tag i mina armar medans den andre tillfredsställde sig själv. Jag kontrade med en dubbel-Nelson och så låg vägen till mitt sovrum öppen. Vi brottades som aldrig förr och efter kanke tjugofem minuter var vi utpumpade. Jag klev ur sängen och blandade oss varsin avskedsdrink. Så härligt som jag hade det igår var det länge sedan jag hade. Gossarna jag hade hemma kan verkligen sina saker och de lämnade mig helt tillfredsställd. Ett stort tack till RFSL som förmedlade kontakten och ett lika stort tack till grabbarna. Detta måste vi göra om, inte sant?

MVH/Lennart K Lindström

Nu har jag stökat undan lilla frugan, hon ligger och trynar på sin utomordentligt sköna madrass nere i källaren och jag har hela huset för mig själv. Innan jag ledasgade henne ner i källaren hade hon fått laga enklare mat till mig, pulvermos och korv. Hon förtjänar att vila då maten var god och väl tillagad. Nu så har jag korkat upp, jag dricker lite punsch i favoritfåtöljen och speiar jazz på grammofonen. Det är så här livet ska vara, någon som kan laga mat åt en och med mycket egentid. I kakväg har jag två potatisbakelser, det får räcka för idag. Jag planerar att gå en sväng till konditorn imorgon och riktigt unna mig mazaränger och biskvier. Snart är det dags för dagens samtal till min gode vän Nils-Erik, det livar alltid upp stämningen. Jag har det allt bra, jag lever livet till fullo.

MVH/Arg motalabo

Här sitter jag och förbannar mitt öde. Jag känner mig ensam och övergiven. Det skulle vara bra med lite schwung i vardagen, komma igång med något. Jag tänker matlagning, det är en förträfflig hobbby. Men jag har ingen ork, eller som vården säger: jag saknar en startknapp. Förmdligen är det de negativa symptomen som har mig i sitt garn, för jag har svårt för att inte bara skratta, utan även gråta. Några tårar för min eländiga belägenhet vore annars på sin plats. Kom inte och säg "ryck upp dig", min sjukdom funkar inte på det viset. I stunder som denna saknar jag en kvinna. Någon att bli omhändertagen av. Tyvärr vågar jag mig knappt utanför dörren, då blir det inte lätt att hitta någon. Livet går vidare, folk lever sina liv till fullo och här sitter jag och nöter byxbak. Jag vill också vara med och leva livet.

MVH/Herr X

Visst är jag redo för nätdejting. Att hitta en tjej när man är förtidspensionär är inte det lättaste. Hur hitta någon när man tappat alla vänner utom kanske en som skulle kunnat para ihop mig med någon pingla. Hur göra när man lider av relativt svår paranoia? Hur göra när man inte har något att komma med som arbete och karriär? Hur göra när ens sociala liv går på tomgång? Jo, man nätdejtar. Min profil ska innehålla mumma för kvinnsen. Bland annat är jag stridspilot och tycker om matlagning, promenader i skogen och barn. Nåja, allt är inte hittepå, min farbror var stridspliot och matlagning tycker jag faktiskt är kul. Fundera på att ta en bild av Brad Pitt som visningsbild, han är populär bland kvinnfolket av någon underlig anledning. Vad jag kan koma med är att jag är rätt snäll ändå och att jag är 100% monogam. Men min profil behöver en wow-känsla och den jag inte om jag inte får ljuga och skarva lite. Jag tycker banne mig att jag gjort mig förtjänt av en jänta.

MVH/Herr X

Jag har åter fastnat i "The legend of Zelda: Echoes of wisdom". Har tagit mig till bossen i den senaste "dungeon" jag kommit till. En jättepindel möter jag. Ska jag koncentrera mig på bossen eller lägga mer krut på att besegra de små spinlarna han spottar ur sig? Den gyllene medelvägen kanske är grejen. Spopa till några små spindlar så jag kan få fältet fritt att attackera monstret. Men han har fyra punkter i slutet av sina ben och jag måste låsa målet på dem, men tror min handkontroll är dålig, för skärmen bara växlar jag melllan olika target-punkter även fast jag tycker att jag håller in knappen ordentligt. Jag antar att det är jag som är ddarrhänt ochdet rimmar illa med framgångar i spelandet. När jag tar bossen ska jag banne mig fira med ett bloss, det är jag värd. När, inte om.

MVH/Herr X

I morse begav jag mig till Systembolaget för min dagliga dos alkohol och vi i glada gänget stod utanför och trampade. Skäggiga mannen var framme och bultade på dörren några minuter innan tioslaget. Han var alldeles utomordentligt törstig, hans depserata utfall rev ned applåder från oss andra. Alla fick vad de ville ha, till och med Finske mannen som var löddrig runt munnen av handtvålen han druckit på morgonen. Själv köpte jag åtta burkar Sjukommatvåan, jag kände att jag villle ha något med lite klös i idag även fast det inte är någon större skillnad på dem och de vanliga på 6,8% jag normalt sett köper.

Föga förvånande blev det Hörsalsparken för oss alla och idag hade vi kvinligt sällskap, nämligen Barbro Russin. Hon är törstig och bor ibland på Gränden, platsen för de hemlösa. Barbro är trevlig, men inget vidare att vila ögonen på. Tacka vet jag tonårstjejer, det är grejer det. Alla mina burkar gick åt och det var nästan lite för mycket. Jag måste ju ta mig hem efter att jag varit på sup. Jag kom i alla fall hem som jag skulle och just nu är jag inte full. Det var ju cirka fyra timmar sedan jag läskade mig. Egentligen skulle man ha en droppflaska med sprit i kopplad till armvecket. Det förslaget borde ge min Nobelpriset. Nåja, dagliga turer till glasbanken orkar jag med. Jag lever för drickat, sug på den alla nymorlaister. Hela gänget träffas i Hörsalsparken.

MVH/Hasse Promille

Jag sitter fast i "The legend of Zelda: Echoes of wisdom". Har kommit en bit in i spelet och möter  en svår boss. Jag tror nyckeln till framgång är att noga avvärja hans attacker och bara slå tillnär man får ett bra läge, inte kasta sig rakt in i fajten, svingandes svärdet. Hoppa undan, springa iväg och så slå till när man erbjuds en chans. Hålla huvudet kallt, med andra ord. TV-spel är en utomordentlig hobby och jag håller faktiskt på med ett spel till,nämligen mordgåtan i "Emio, the smiling man: Famicom Detectiv Club". Detär ett "peka och klicka-spel" som rullar på i maklig takt. Det är rent meditativt att spela, men tyvärr är jag redan inne på sista kapitlet i storyn. På horisonten skymtar ett Mario-spel, det ska jag ha. jag kan lika gärna lägga mina pengar på spel, då jag får valuta för dem så intensivt som jag spelar. Innan jag går och lägger mig ikväll ska jag baske mig ha tagit bossen. Puh, nu tar jag en välbehövlig paus, det frestar på att sitta med bankande hjärta hela tiden.

MVH/Herr X

Jag har precis haft mitt så kallade boendestöd. En person från kommunen som kommer och aktiverar en till att städa, laga mat och annat som behövs i ett hem. De vill gärna hjälpa till handgripligen, men det sätter min paranoia stopp för. Jag gillar helt enkelt inte att ha löst folk i min lägenhet oavsett vem det än är. Mig tvingar vården på boendestöd två gånger i veckan och det är i mesta laget. Tiderna för mitt boendestöd krockar med min närvaro på Mötesplats Helknas, det innebär att jag bara kan vara där tre dagar i veckan. Det suger fett, må jag säga. Idag blev det inte mycket gjort med mitt boendestöd, jag körde dem snart på porten. Bara nu inte vården tycker att jag ska ha stöd i hmmet tre dagar i veckan, man vet aldrig.

MVH/Herr X