Häromdagen firade jag in kompis, herr Hörsel, stadens lataste praktarsel. Han fick en sjuttis brännvin som han förmodligen redan snapsat i sig hela. Om en vecka är det dags för mig att fira. Men jag kommer inte att bli firad då tre femtedelar av min familj har  gått bort. Kvar på jorden blev jag, en ensam tjomme med noll aptit på livet. Kanske slår min storasyster mig ett samtal, kanske inte. Det är vederkvickande att bli grattad, något jag årligen blev när jag hade ett riktigt liv med ett riktigt jobb. Idag har jag inget kvar, jag har tappat alla vänner förutom två, varav den ena är herr Hörsel och den andra NN från partiet jag var distriksordförande i. Du som läser detta har kanske en egen familj att ta hand om. Berätta för dem att du älskar dem, de kan vara borta när som helst. Ingen vill gratta mig på min födelsedag, men skit i det då, luspudlar. Jag är van vid att fira till exempel jul enam, en födelsedag solokvist fixar jag lätt.

MVH/Herr X

Det känns som jag håller på att dö, som att jag håller på att drunkna på torra land. Det är oklart vad den bakomliggande problematiken är, men skulle tippa på ångest. Ångest kämpar jag mot varje dag, men finner mig undermedicinerad. Ska jag aldrig få må bra? Har jag syndat så grovt att jag dagligen måste plågas? Jag har för fan bara fyra femmilligrammare Stesolid att ta om dagen och det förslår inte på långa vägar.

Jag finner mig sittandes här gråtandes en skvätt eller två. Jag försöker ta mig upp till ytan för att kippa efter luft, men det fugnerar sisådär. Det känns som att jag behöver någon att prata med och det på momangen. Inte kan jag ringa mina vänner, för då blir det bara snack om öl eller sport och det är inte riktigt vad jag tarvar. Jag söker det goda samtalet, då går min bekantskapskrets bort, fetbort.

Inte vågar jag medicinera med benso heller, då jag fått i mig tre starköl av åtta redan. Jag får försöka att rida ut stormen på egen hand, så får vi se om jag kommer till ro. Att sova är allt jag vill när jag mår som jag mår. "Ring, ring, bara jag slår en signal". Faen, inte ens mina starköl hjälper.

MVH/Herr X

Idag tog jag upp frugan i huset för första gången på två dagar. Genast började hon skrika och beklaga sig, uppnosig som hon är. Jag stack till henne en hel riskaka och den hade till och med smör på sig. "You eat and shut up" sa jag i vänlig ton till henne. Sedan var det dags för duschen, det var ett par dagar sedan. Där började hennes gnäll ånyo; "Cold, water cold" lät det. Hon ska vara glad att jag tvagar henne överhuvudtaget. Det blev ett rejält skrubbande med rotborsten, sedan var hon färdig och klar för den mysiga källaren igen. Där ligger honnu och drar timmestockar, den lilla latmasken. Med alla måsten ur världen öppnade jag en flaska punsch, vilken jag avnjuter i detta nu. Jag sitter i min favoritfåtölj och bara har det ra och lilla frugan ligger i källaren och har det bra. En "win-win-situation" som man säger på engelska. Nu ska jag fylla på mitt glas, så hörs vi vid någon annan dag.

MVH/Arg motalabo