Så sitter man ensam hemma igen efter nästan en månad på dårhuset. Jag har vårdats sedan den nionde april, först tretton och ett halvt dygn på PIVA, resterande tid på "vanlig" avdelning. Vad var vitsen med det då, undrar jag. Jag mår lika illa nu som när jag blev inlagd, kan inte påstå att jag vare sig hör mindre besvärande röster eller har minskad paranoia. Jag är inte utskriven än, men är lovad en utskrivning av chefsöverläkaren redan på onsdag om inget oförutsett inträffar. Med oförutsett menar jag hastig försämring och avbruten nattpermis, denna min första.

Jag kan inte fortsätta så här med regelbundna inläggningar, så mycket fattar till och med jag. Men vad ska jag ta mig till om mitt huvud åter fylls med knastankar? Nu denna gång vet jag inte riktigt vad som hände, men jag ringde polisen i ett desperat drag. Väl med bängen på tråden blev jag ombedd att ej störa dem och istället ringa psykakuten. Jag lydde, jag var desperat och sökte lindring även om den kom/kommer från ett skrå jag ej har något vidare förtroende för.

Dagen började annars skapligt, även fast det tog ända till klockan halv ett på dagen att få träffa läkaren och sedan ytterligare väntan på medicin för dagen att få med mig hem. Då tog jag till mitt universialtrick för att stå ut: vandra fram och tillbaka i korridoren. Chefsöverläkaren känner jag sedan relativt länge och henne har jag ett stort förtroende för och hon håller vad hon lovar, en utskrivning. Jag fick frågan vad jag skulle göra när en förhandling om fortsatt tvångsvård kommit till skott och jag sa att jag skulle skriva ut mig. Jag tvingades till och med lova att inte skada mig och det var i alla fall ingen lögn från min sida.

Jag har starkvaror till minst tre fyllor hemma, men tänker försöka att inte ta av dem och riskera att ringa ett fyllesamtal till avdelningen jag är inskriven på. Men vad är det för liv jag lever egentligen? Att sitta och uggla framför datorn hela dagarna börjar gå mig på nerverna. Fasen, jag är så hospitaliserad att jag saknar livet på PIVA, intensivvårdsavdelningen och då är det illa. Kära Gud, har du en plan för mig, ett syfte med mitt liv? Jag tänker så det knakar, men kan inte finna något.

MVH/Herr X

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har precis kommit hem efter en sväng på puben. Det blev tre öl för mig och jag satt i baren och skickade ut sköna vibbar. Det gick så långt att en kvinna tilltalade mig, men tyvärr blev det inget ragg. Varken på henne eller något annat kjoltyg. S...

Då var det dags igen då. Dags för ännu en vaknatt. Jag tog min kvälls- och nattmedicin runt tjugo i tio igår kväll och la mig i sängen klockan tio. Det blev att lyssna på radion, Karlavagnen, i två timmar, sedan drog nattradion igång. Midnatt och jag...

Jag sover inte om nätterna sedan en tid och blir inte trött förrän fram på morgonkvisten. Då brukar jag gå och lägga mig några timmar. Bättre med lite sömn än ingen alls. Mitt rekord utan sömn är fem dygn och då slutade det illa, det blev tvångsvård....

Idag var en förträfflig dag, jag både letade burkar och tiggde vid ett varuhus.  Burkletandet tog mig runt hela innerstaden och jag kollade noggrant runt i soptunnorna. Visst fick jag lite klet i händerna, men lite får man tåla. Efter det gick jag he...

På förmiddagen var jag till konditorn för inköp av mazaränger och potatisbakelser och jag fick bara med mig hälften av vad jag hade tänkt handla hem. Den uslingen sa sig ha slut på potatisbakelser, han hade inte en enda till försäljning. "Kom tillbak...