Så sitter man ensam hemma igen efter nästan en månad på dårhuset. Jag har vårdats sedan den nionde april, först tretton och ett halvt dygn på PIVA, resterande tid på "vanlig" avdelning. Vad var vitsen med det då, undrar jag. Jag mår lika illa nu som när jag blev inlagd, kan inte påstå att jag vare sig hör mindre besvärande röster eller har minskad paranoia. Jag är inte utskriven än, men är lovad en utskrivning av chefsöverläkaren redan på onsdag om inget oförutsett inträffar. Med oförutsett menar jag hastig försämring och avbruten nattpermis, denna min första.

Jag kan inte fortsätta så här med regelbundna inläggningar, så mycket fattar till och med jag. Men vad ska jag ta mig till om mitt huvud åter fylls med knastankar? Nu denna gång vet jag inte riktigt vad som hände, men jag ringde polisen i ett desperat drag. Väl med bängen på tråden blev jag ombedd att ej störa dem och istället ringa psykakuten. Jag lydde, jag var desperat och sökte lindring även om den kom/kommer från ett skrå jag ej har något vidare förtroende för.

Dagen började annars skapligt, även fast det tog ända till klockan halv ett på dagen att få träffa läkaren och sedan ytterligare väntan på medicin för dagen att få med mig hem. Då tog jag till mitt universialtrick för att stå ut: vandra fram och tillbaka i korridoren. Chefsöverläkaren känner jag sedan relativt länge och henne har jag ett stort förtroende för och hon håller vad hon lovar, en utskrivning. Jag fick frågan vad jag skulle göra när en förhandling om fortsatt tvångsvård kommit till skott och jag sa att jag skulle skriva ut mig. Jag tvingades till och med lova att inte skada mig och det var i alla fall ingen lögn från min sida.

Jag har starkvaror till minst tre fyllor hemma, men tänker försöka att inte ta av dem och riskera att ringa ett fyllesamtal till avdelningen jag är inskriven på. Men vad är det för liv jag lever egentligen? Att sitta och uggla framför datorn hela dagarna börjar gå mig på nerverna. Fasen, jag är så hospitaliserad att jag saknar livet på PIVA, intensivvårdsavdelningen och då är det illa. Kära Gud, har du en plan för mig, ett syfte med mitt liv? Jag tänker så det knakar, men kan inte finna något.

MVH/Herr X

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som så många gånger förr har jag inte gjort ett skvatt idag. Jag har inte varit utanför dörren, jag har inte lagat mat, jag har inte pratat i telefonen. Jag har bara suttit och glott på TV förrutom att mikra en frysrätt, en sådan där eländig kartong....

Mitt liv i celibat är över, jag är redo att brottas igen. Min stjärt har återhämtat sig och den törstar efter grova objekt. Ni skulle bara veta hur mycket man kan tänja ut ringmuskeln, den sväljer min största analplugg, även fast jag får börja lite f...

Nu har det dragit ihop sig till ännu en farofylld expedition, detta i mörka storskogen Vrinneviskogen. Antalet deltagare måste bli minst tre annnars ställer jag in hela evenemanget. Med oss tar vi med smörgåsar att kalasa på och nybryggt kaffe att dr...

Uj, vad sugen jag är på snabbmat. Pizza, kebabrulle, kebabtallrik, hamburgare och korv med mos... Jag tänker råda bot på suget imorgon då jag kommer att gå till Systembolaget och ta McDonald's på vägen hem. Frågan är bara hur min ömmande rygg behandl...

Idag är det nio dagar sedan jag blev utskriven från dårhuset. Livet rullar på om än i maklig takt. Jag är numera helt röstfri och tror inte längre att TV:n talar till mig. Paranoian finns väl lite kvar av, men bara lite och ibland, ingen just nu i al...