Det är imorgon dags för en storartad tillställning. Jag och stolliga lilla frun går hem till min gode vän Nils-Erik för en bit mat och umgänge. Jag greppar frugan om nacken och släpar med henne till min väns bostad. Väl där ska hon och Nils-Eriks fru laga till prinskorv och Janssons frestelse. Lite julmat på min ära.

Frugan har tagit det lugnt med människomat den senaste veckan, så det blir ett lyft för henne att få smaka riktig mat. Även fast torr- och blötfodret jag köper henne är av yppersta kvalitet. En annan vet att ta hand om sin äkta hälft.

I Sverige äter vi överdådig kost till jul, i lilla frugans efterblivna land äter man larver, maskar och tarantlar när det vankas fest. Ni kan ju tänka er vad äckligt det är. Jag förväntar mig att min lilla toka äter med god aptit och även kan vara Nils-Eriks fru behjälplig i köket. Till påsk eller nästa jul kanske min Phain kan laga en Janssons frestelse helt på egen hand. Inte för att jag tror det blir så, men man vet aldrig. Något måste hon väl ändå ta in i sin tjocka skalle.

Du och din fru står för maten, Nils-Erik, så står jag för cigariller, bakverk (fyra ypperliga biskvier. Två till mig och två till Nils-Erik. Kvinnsen blir utan då jag icke är gjord av pengar) och punsch. Det vankas festmat hos er och jag vill bidra med det jag kan. Och jag vet ju att du liksom jag är svag för punsch, inte sant?

Vi ses imorgon. Jag har ställt klockan på ringning, detta vill jag inte missa för allt smör i Småland. En försmak av julens läckerheter. Och så rejält med punsch då.

MVH/Arg motalabo

Jag ringde och frågade min syster om hon kunde hjälpa mig att handla mat och svaret blev ja. Vi gick dit och jag satte mig och vilade min taskiga rygg vid ett par tillfällen. Saken är den att jag fick medicin för min knasiga rygg, Ibuprofen och antingen var det dem som gjorde att jag kunde röra mig skapligt ute på gator och torg, eller så håller besvären på att försvinna. Kände ett visst staramande i kön till kassan, men lyckades gå hela vägen hem. Jag fick ju fortfarande sätta mig ned med jämna mellanrum, men hem kom jag utan större besvär. Min syster följde mig upp så att hon såg att jag klarade av trapporna utan att ramla. Ett stort tack till dig, kära NN. Nu är jag på bättre humör och tror inte längre att jag är en fånge i mitt eget hem. tar jag bara pauser i sträckan till och från butiken ska jag nog klara mig själv imorgon. Ouch, me back's knackered!

MVH/Herr X