Jäklit bra. Jag kom bara ihåg det där om "upp flyga orden". Jag läste joxet i skolan bara för att jag var tvungen, jag fattade ingenting. Den gav mig ingenting, jag återvände aldrig till den frivilligt, av nyfikenhet eller så.

Det är inte bra att vara XXX tror jag. Hade jag inte XXX för för XXX år sedan hade det sett annorlunda ut idag. Men då hade det inte funnits något "idag". Då hade man sluppit sin XXX ohne Leben.

Nån tro har jag aldrig haft, men jag vacklar i den. Men jag kan köpa förklaringen Staffan och Bengt (de heter något annat i verkligheten) har. De säger till mig ibland: Du var Adolf XXX. Du måste förstå. Du fick XXX år på dig att kanske inte försöka göra något gott, men i alla fall ge fasen i att hela tiden skövla och förgöra.

Ränderna går aldrig ur. Men inte var jag en from åsna, eller vad det var. Mer som en jag vet inte vad på två assymetriska ben. Om det är som Staffan och Bengt (och några till jag bara kommunicerar med sporadiskt) säger blir det en vända till som folk- och artfiende. Som bara smockar på. Ett nagelvårdset eller en atombomb spelar ingen större roll. En annan måste leva ut sina lustar, det står helt klart.

Jag är inte boksynt, min förmåga/mina förmågor har kommit och fortsätter komma till mig på helt annat sätt. Då behöver man inte krafs som böcker, TV, radio och Internet. Om man besitter en sådan oehörd potential som jag och väljer att handla som jag alltid gjort finns det bara en rimlig förklaring till handlandet. Jag är inte XXX, jag är den där andra killen. Satan. Men Satan vill bara njuta. Det spelar ingen roll om miljarder människor dör till följd av det. Njutning. Bara njuta. Det är inte så bara, det är allt. Om man stävar efter att få sin del av det enda som betyder något är det bara naturligt att man sätter till alla klutar för att få det. Således är förintelse av allt och alla bara en småsak om ens det.

Jag har alltid varit arg på Gud, det förstår jag nu fullt ut. Alltid så njugg och uppblåst. Jag vet inte. Men jag vet vad jag vill just nu. Samtidigt vill jag inte, det var detta förbaskade tvivlande som fick mig i psykiatrins garn. Det är skrattretande, vad gjorde jag på PIVA, Avdelning 24 och Avdelning 27? Precis som en mentalpatient. Jag blir så arg på mig själv, jag skulle ha viftat med handen och blåst bort dem alla däruppe. Istället bara gick jag fram och tillbaka i korridoren.

Nu sitter jag och hetsar upp mig, inte riktigt så jag hade tänkt mig att känna. Jag vill njuta. Men njutning kommer inte automatiskt till en, man måste kämpa för den. Alltså är jag inte Den Högste, det finns någon mäktigare än Satan, för jag orkar snart inte kämpa mer. Utan denne någon, så storslagen att Han inte behöver ett namn, hade jag bara knäppt med fingrarna, så hade allt barre fixat sig.

Det här låter kanske lite konstigt, men jag mår dåligt av att plåga människor. Som sagt, jag vet inte. Men jag har ett möte med XXX inatt, så mycket vet jag. Alltid något.

MVH/You know me, evil eye. You know me, prepare(d) to die. You know me, you can't resist. Devil's grip, the iron fist.

Jag vet hur sökmotorn funkar, man googlar bara på vissa ord så får man fram allt. Jag har skrivit om vad som hände på annat ställe. Igår gjorde jag mig skyldig till brott mot knivlagen och narkotikabrott. Kunde ha gjort mig skyldig till, men ni fattar. Jag fick tillbaka mina tabletter och "kniven". Jag fick gå hem utan påföljd. Jag hade för fan inte gjort något och jag lät mig därför visiteras av några vakter eller om det heter väktare. Jag tänkte väl inte på vad jag hade i fickorna.

"Sätt dig ned". Efter ca 20 minuer kom snuten, klocka fanns i närheten.  De ringde två samtal (psykiatri, psykiatri) och så. Jag fick lite konstiga frågor. Nu kartlägger di hela min släkt, tänkte jag. Men som kompisen sa, det är ju bara för att se vad man svarar. Jag har 3,5 bröder. Och femton syster yster. Och marsianer styr mig med såna där Wilhelm Röntgen-strålar. Jaha, nu skrev jag just mer än jag hade tänkt, jag åker dit via Google. Jag blir outad av mig själv. Vilken rackarns stor och maffig "kniv" jag hade i fickan. Eller varför fick jag annars tillbaka den och fick gå? Inte gå hem, för jag tog en sväng till stadens Södra Promenaden. Finfina parkbänkar.

Den stora frågan är inte varför det blev som det blev, utan varför jag blev visiterad från första början. Fråga och fråga, jag vet varför. Sktzoparanoid freni osar om en, inte bara från armhålorna. Men tokig man gör så gott han kan.

MVH/Herr Eks

Jag har haft en hel del besvär med lilla frugan de senaste veckorna, hon har varit minst sagt svårhanterlig. Trotsig, gnällig och allmänt otrevlig. När jag sagt åt henne att gå ned i källaren och lägga sig på madrassen har hon inte gjort som jag sagt, jag har tvingats att höja både rösten och handen för att få henne att förstå. Observera att några knytnävsslag aldrig har utdelats, sådant hör inte hemma i ett civiliserat förhållande, men viss fysisk tillrättavisning behöver de flesta fruntimmer då och då, som ni alla vet.

Inget kjoltyg mår bra av att sätta sig upp mot sin make, det går emot den kvinnliga naturen, så av ren omtanke tvingades jag ta till vissa metoder, bland annat ge henne en mindre närings- och proteinrik kost. Med ytterst sparsamma måltider har jag äntligen fått fason på henne.

Hon är åter lugn och följsam, där ser man vad en diet bestående av framförallt buljong kan göra. Som bonus framträder hennes kindknotor, revben och bäckenben på ett helt annat sätt. Handen på hjärtat, ingen attraheras av en lönnfet dam, oavsett damens uppträdande.

Det blev faktiskt en bonus till. Minskat matkonto betyder mer pengar till det viktiga i livet. Jag måste få rå om mig själv och köpa mig lite punsch och arraksbollar ibland. Visst kostar det att ha en fru, men det får väl vara någon måtta på det hela?

Närhelst djungelvilden i henne visar sig har jag ett fiffigt motdrag. Jag kan det här med kvinns.

MVH/Arg motalabo

IFK Norrköping lyckades vinna en match, detta borta mot Örebror FK, laget som aldrig vunnit en enda titel. Jag sa på skoj till en snubbe att det skulle bli ett ett och visst stod det just ett ett ett bra tag. Ett ett ett. Ett. Men det bidde seger, kanske blir det inte nedflyttning den här säsongen heller. Låt mig bara avsluta med att säga att det är dags att fotbollförbundet ändrar reglerna till nästa säsong. Jag och många med mig tycker att seger ska ge tre poäng, inte två. Detta för att få en offensivare fotboll. "Vill ni se mål får ni gå på hockey-snacket" måste bort en gång för alla då fotboll är den bästa sporten. I alla fall när Snoka vinner.

MVH/Tjotta Olssons överman

Det har blivit fel minst två dar i rad. Igår av det lite mer allvarliga slaget, när jag gjorde bort mig på "mottagningen" å det grövsta, idag av det lite mer dråpliga slaget. Jag var på "mötesplatsen" och en kvinna kom fram och pekade på mina skor och sa något. Det lät som "rockskor", jag vet inte. Jag trodde att hon berömde mina nya skor (som syrran köpte åt mig, jag kan inte handla själv). Jag tittade ned o det visade sig att jag fått på mig omaka par, helt olika skor. De hade jag travat runt i hela dan. Då får man sig en tankeställare. Tänk om jag t ex har gått runt på stan med snoppen framme eller nåt sånt. Det kan ha hänt.

Det som hände på mottagningen var lite jobbigt, men jag störtade in ca fem minuter innan de stängde. Det är allt jag orkar skriva, men jag blev utsläppt sen i alla fall. Jag misstänker galopperande senildemens, möjligtvis strålning från bortom Kuiperbältet.

Imorgon ska jag hämta medicin. Hur ska det sluta? Att lämna lägenheten kan innebära livsfara, som minst att jag gör mig till åtlöje. Men jag måste väl för fasen ändå ha ett visst människovärde? Nä, kanske inte.

MVH/Herr X

Jag kommer ihåg ropet från lumpen: Här ska tändas. Tänt var det här! "Här ska tändas", det lät festligt. Jag gillade att spränga, fast det blev inte så mycket sånt. Man kunde visst linda pentylstubin, eller vad det heter, runt ett träd och fjutta på. Eller detonera, för det small direkt, man fick väl ha "vanlig" stubintråd fäst vid den. Trädet gick då av, föll i backen.

Nu ska jag snart ut och gå, jag ska bara dricka upp det sista av min Dr Pepper. Och så vann Bajen ikväll, det var kul. Hej då.

Jag lyssnar på Cock Sparrer. Jag gillar ju punk och oi, så det bandet är ett måste. De har bara blivit bättre med åren, speciellt sångaren har tuffat till sig. Och har man hållit igång i en bra bit över 40 år låter lätt allt man hör magiskt. Fylla, fotboll och till och med lite samhällskritik. Men senaste skivan har jag inte fått tag i, jag har knappt lyssnat på den via datorn. Det ligger nära till hands att misstänka en socialdemokratisk konspiration, grabbarna måste tystas till varje pris. Men de kör på ändå. Oi, oi, havin a laugh!

Jag var (smått) desperat, mådde så förtvivlat dåligt. Det blev ett samtal till psykiatriska akutenheten, ett riktigt knassamtal. Jag grät en del, det var helt improviserat, men det känslokalla stycket i andra änden brydde sig inte ett dugg. Jag sa att jag hade några dagsdoser benso jag funderade på att ta och bad om lite starkare saker. Man vill ju att det ska röra om i skallen. Det blev det inget med. Jag fick frågan hur många tabletter jag hade, men det visste jag inte. Jag påpekade att jag inte var självmordsbenägen, tvärt om ville/vill jag leva. Man vill ju inte ha dörren yxad av adrenalinstinna grisar.

Det är först de senaste månaderna jag legat på om mer benso, det är min fysiska status som gör mig nästintill panikslagen varje dag. Ibland rätt och slätt panikslagen. Det gick då rakt inte för sig att få mer dunderpiller, jag hämtade ju ut lite sådant så sent som i fredags.

Jag bad då om injektion, har rätt goda erfarenheter av Cisordinol, det första man brukar få när man hamnar på PIVA. Även fast det är en antipsykotisk medicin, men den är visst rätt bra mot agitation. Inga sånna grejer blev det inte heller.

Eftersom jag varit uppe i varv ett bra tag (har inte sovit sen i söndags) hämtade jag till och med ut Theralen (fast jag fick en billighetskopia) på Apoteket imorse och jag har tagit dubbelt så mycket som jag får. Men den är svagare än svag, men lite nytta tror jag faktiskt att den gjorde.

Faktiskt börjar jag bli rätt trött, jag kanske slipper gå ut och tokvandra inatt. Min oro har förklingat, men helt normal känner jag mig inte. Men jag har inte varit normal sedan seklet var ungt.

Jag får sluta upp med att ringa akutpsyk, det ser inte bra ut i mina papper. Pillerberoende, bensotorsk. Men jag är behandlingsresistent, jag kvalar lätt in på topp fem vad gäller Norrköpings galnaste dårar. Det nästan skiter jag i. Hep, hep!

MVH/Herr X