Ace Frehley, den coolaste KISS-medlemmen, fyller år idag. Ja, det hör till att säga det, men han var alltid min favorit. Fräcka solon och rykande instrument, sånt impade på en vasker. Jag har nu lyssnat på ett par låtar med honom, det ska man göra den 27:e april. Jag har inte köpt om något av hans soloalbum efter (första) avskedet från KISS, men det ska jag banne mig göra. De hade jag på vinyl, en och annan skaplig låt fanns det väl på dem, minns inte riktigt. Cold gin, wiped out. Ta du dig en fylla idag, Ace, det är ju din dag idag.

Jag var både skakis, lättad och irriterad efter mitt läkarbesök. Jag var på väg till en mötesplats för lite kaffe (det blev sex koppar) och fick ett infall. Jag gick till den psykiatriska mottagningen. Jag gick dit för att be om mer bensodiazepiner.

Jag förklarade min belägenhet för receptionisten (samma receptionist som brukar behandla mig som en yxmördare) och frågade om det gick bra att skriva ett meddelande till min ack så upptagna (?) kontaktperson. Det gick bra.

Jag prisade det nya antipsykotikum jag nyligen fått, men skrev att jag måstade ha mer benso och det illa kvickt. Blev rätt nöjd med den korta text jag skrev o gav den till damen i luckan. Hon skulle ge den till min kontaktperson och hon sprintade iväg på stört och vips hade jag fått en tid, en tid redan på tisdag. Snabbt marscherat!

Jag får inte skriva lappar, det vet jag. Men kontaktpersonen är dålig på att svara i telefonen, så vad ska man göra? Dessutom är säkerhetsläget sådant att jag bör hålla mig ifrån det elektroniska.

Jag torkade bort några tårar under mitt samtal med receptionisten och råkade använda några "svåra" ord. Sån är jag och det är ju inte bra. Tycker vården. Som jag brukar säga, jag kan inte rå för att jag är elokvent. Men pratar jag som jag pratar är det tankestörning, ordsallad. Jag vet nog att receptionisten sa fula saker om mig till min kontaktperson.

Kanske väntar biffiga skötare med tvångströja i högsta hugg på mig på tisdag. Det är en risk jag får ta, ty högdosbehandling med sederande medikamenter är vad jag behöver. Annars hade jag för fan inte gått till mottagningen, jag hade gått direkt till mötesplatsen för smarrigt snabbkaffe.

MVH/Herr X

Jag har sparat, jag har snålat. Jag har 15 tabletter av en bensodiazepin och kan hämta nya redan på fredag om jag förstod medicinutdelaren rätt sist jag var där. Jag har så jag klarar mig, med andra ord. Lite överdosering, men ingen fara. De går ur kroppen rätt fort, så man får stoppa i sig en del om man ska vara lugn och fin hela dan. Lugn o fin på Clozapine, som jag brukar säga. Den blir man faktiskt rätt lugn av också. Mest trött?

Jag är i förnekelsestadiet, tror jag det heter. Då hjälper lugnande och avtrubbande medicin till att ta fokus från det jobbiga, så man kan tänka på allt och inget. Min sista kväll och natt när jag kan göra precis vad jag vill. Vad ska jag göra? Surfa sport, musik och porr? Förmodligen.

"Aaah, look at me now" sjunger Jeff Lynne (eller är det Roy Wood?) på min lilla musikspelare. Look at me now. While I'm still here.

MVH/Herr X

Det blir att knalla iväg till Vrinnevisjukhuset. Sjukhus och sjukhus, det är mer en förvuxen vårdcentral. Men psykiatrin ligger där, jag ska försöka mjölka dem på lite benso. Mycket benso. Min sista helg väntar, min sista påsk väntar, jag måste möta den/dem påverkad.

Jag har nyss tagit en överdos, men det är så lite det rör sig om, så det är nog ingen fara att berätta för psykbabblarna. Jag tänker inte ljuga, de är slipade, de träffar psykiska vrak som mig varje dag. Jag fick Nozinan för ett par veckor sedan, när det var mer benso jag bad om. Ett förbaskat antipsykotikum. Satans kvackare!

En god vän stod på Nozinan på kanske 80-talet och han sa att han gick runt som en zombie på den. Det låter lockande, men jag måste vara hyfsat alert, jag vill säga adjö till mina föräldrar och ett styck syskon med familj på ett bra sätt.

Jag (nästan) avslutar med ett citat från Carl Barks: Live it up, kid! Bild på Kalle Anka med läcker glass i handen till texten. I'm gonna live it up, jag har tre flaskor Dr Pepper och en chokladkaka i kylskåpet. Om jag nu inte blir tvångsvårdad inatt.

MVH/Herr X

Jag har så mycket jox liggandes i skåp och lådor, jag har haft och har lite svårt att slänga saker. En kompis fick nys om att jag hade en del LP-skivor kvar och så klart ska han få dem. Han är hårdrockare ut i fingerspetsarna, så han kanske slänger det mesta han kommer att få, men Slayer-skivorna vet jag att han vill ha. Jag råkade skriva om dem på Faecesbook, det var så det började, det var så hans intresse för min lilla samling vaknade.

En boendestödjare jag har är också lite av en samlare. Han samlar på James Bond-tidningar och visst hade jag en liggandes, ett nummer från '76. Han fick tidningen idag och jag gissar att han blev lite överraskad. Inget vidare fint skick på den, men samlar man så samlar man.

Mina högar med TV-speltidningar ska syrrans son få. Jag har bland annat de två första numren av tidningen Super Power i förträffligt skick (near mint). Reklambladet i fyrfärgstryck för första Zelda-spelet kanske han ramar in och sätter upp på väggen.

Jag vill inte att det jag samlat på mig slängs i närmaste sopcontainer, en och annan sak kan ju glädja en annan människa. Inget som är värt stora summor, men man samlar ju för att det är kul, inte för att göra pengar.

Jag har inte kollat i alla skåp, det kanske finns mer spännande att hitta. Jag ger bort allt, man kan ju inget ta med sig dit man går, som ni vet.

Jag hade ett brev liggandes i över en vecka, ett brev från sjukvården. Imorse öppnade jag det, jag hade missat en läkartid, en läkarundersökning. Det stod vad de ville undersöka, ett organ jag mycket väl vet håller på att lägga av. När det lägger av dör jag.

Jag vill bara ha en dag till i livet och en dag till och en dag till. De rätt svåra besvär jag har kan jag leva med, för jag vill ju leva. Men på måndag morgon är det jag som ringer sjukvården, det här måste få ett slut.

Jag har vetat om att jag varit döende sedan oktober förra året och nu kastar jag in handduken. Hade inte vården via de blodprov jag lämnar noterat att något var fel hade jag kämpat på i några veckor till, kanske några månader till. Livet hänger man sig fast vid till varje pris.

Jag har köpt pizza, läsk och chips och kalasar så det står härliga till. Kanske min sista helg i livet, i alla fall min sista helg hemma. Allting får ett slut, döden tar oss alla.

MVH/Herr X

Nu är det natt och jag har inte kommit isäng och jag har inte tagit mina knockout-mediciner, bara lite lugnande piller. Det är den antipsykotiska medicinen jag inte tagit, den som jag ska ha 700 milligram om dagen av.

Trötthet är en av de många biverkningarna och jisses vad trött jag blir när jag tagit dem. Jag har två saker jag måste göra imorgon, det lutar åt att jag tar en lite mindre dos än jag egentligen ska. Jag kan för fasen inte ligga och dregla på kudden (ökad salivering är en annan biverkning) sexton till arton timmar om dagen varje dag.

Om sanningen ska fram, och nu kommer den fram, har jag inte tagit full dos på jag vet inte hur länge. Jag blir ett vrak på fyra, fem tabletter. Inte vill jag då ha sju. Jag är kroniker och vet att jag har vissa positiva symptom (som det kallas), men det har jag även på full dos.

Trappa upp kan jag göra imorgon. Man ska inte hoppa hundra milligram i taget när man gör det, men jag har ingen svagare styrka på tabletterna. Jag får hoppas att kroppen pallar med det. Jag vet ju att man vänjer sig vid 700 mg Clozapine, jag har stått på ännu högre dos. Man vänjer sig, men man lever inte fullt ut, så att säga. Zombie.

Ja, jag trappar upp imorgon. Eller nästa vecka. Det har jag lovat mig själv mer än en gång, men kanske lyckas jag till slut. Men inatt blir det inte av, jag måste stiga upp redan klockan elva på "morgonen". Med dregel på hakan.

MVH/Herr X

Jag gjorde en vinst på mina värdepapper förra året. En rätt liten vinst, inte mycket att bråka om, men det tyckte Skatteverket. Jag får betala tillbaka flera tusen i så kallad reavinstskatt visar det sig. Tack för det, regimen.

Sverige har ett högt skattetryck, ett av världens högsta och vad får vi stackars medborgare för det? Försämrad skola, försämrad äldrevård, försämrat postväsende, försämrat militärt försvar. Försämrat, försämrat, försämrat.

Alla (nästan) skattepengar läggs på massinvandringen/folkutbytet, detta ekonomiska slukhål. Det måste få kosta, regimen skiter i oss svenskar. Vi ska ju utrotas ändå, det spelar kanske inte så stor roll att vi vandrar utfattiga mot graven.

De där tusenlapparna (fler än fem) som jag nu måste betala in på stört är bara ett litet exempel på galenskapen, på utsugningen av medborgarna. Sverige har blivit en bananrepublik.

Det är "häftigt att betala skatt" säger regimen. Visst kan jag betala skatt utan att knorra om pengarna går till något vettigt, men det gör de ju inte. Vi betalar, regimen försämrar.

Jag vill behålla mina tusenlappar, fördömda Skatteverket!