Jag har tyvärr (för mig, ni skiter väl i vilket) blivit svårt sjuk. Det blir operation och det blir en ganska komplicerad sådan. Folk har dött för mindre och jag är skraj på riktigt. Jag är inte redo att dö, men redo blir man kanske aldrig. Lika bra att få det överstökat.

Pappa höll på att stryka med när han var lika gammal som mig, han fick en hjärnblödning. Men han hade saker att leva för, en familj och ett hederligt yrke och hans hjärta vägrade att sluta slå, han gav inte upp. Jag är inte lika stark som pappa och har inte mycket som får mig att orka kämpa vidare. Jag överlever inte en frostnatt.

Men allt är inte nattsvart. Jag tror på en fortsatt existens, jag tror på en Gud. Men tänk om det finns ett helvete, då hamnar väl jag där. Jag är ju en förskräcklig rasist, jag har lyssnat på black metal, jag har supit, jag har blivit demonernas (o)villiga verktyg genom att låta mig smittas med schizofreni. Och kanske finns det ett mellanting, det stora tomma där avitala spillror som jag hamnar. Jag har misslyckats med precis allt i detta livet, jag fortsätter väl att misslyckas på andra sidan. Ska jag bli en osalig ande? Jag som vill uppleva Guds kärlek.

I denna mörka stund tröstar jag mig med att jag kanske får möta de som gått vidare före mig, de släktingar jag hade kring mig för inte så hemskt länge sen. De är inte så värst många, men några är de allt. Det största blir så klart att få träffa min lillasyster som hängde sig för en tid sedan. Hon tog steget, hon hade modet. Jag ringde psykakuten och grät när jag övervägde samma sak. Jag äcklas av mig själv.

Vidare ska det bli intressant att träffa Opa, han dog året innan jag föddes. Han försmäktade bakom järnridån. Det kan inte ha varit lätt att ha utkämpat ett krig under hakkorsfanan och även ha varit medlem i NSDAP och finna sig omgiven av Den Stora Fienden på sin ålders höst. Jag har hört mindre smickrande saker om honom (soldaten Svejk?), men jag är inte intresserad av skvaller, jag vill höra och veta allt. Fast visst har jag en tvättäkta krigshjälte på rätt nära håll, det kan jag stolt berätta. Korpral (det gick ju rätt bra för en viss annan korpral, om ni fattar), men ändå full med utmärkelser. Riddarkors, javisst.

Ursäkta mitt dravel, men jag tänker inte riktigt klart. Inte lätt att summera 50 år i ett enda inlägg. Eller så är det det: Blaha, blaha. Jag tippar i mig ett sexpack billig öl och tar lite extra medicin, så kanske allt är över och förbi när morgonen gryr. Adieu, mes amis...

En titt i almanackan visar att ingen mindre än Hasso von Manteuffel rycktes ifrån oss för 40 år sedan. Värt att notera, då han inte var en simpel knekt, utan en härförare av rang. General, bärare av Riddarkorset. Han avlivade sovjetisk ohyra utan samvetskval under bland annat slaget vid Kursk. Hasso, Hasso, Hasso!

MVH/Werner von Oben

Inte har jag gått till sysselsättningen denna vecka. Jag har varit hemma, hade ingen ork att gå. Jag har sovit en hel del, spelat lite spel och varit ute på Internet. Så vill jag ha det hela tiden. Chefen gnäller en del på mig, det ser han som sin plikt att göra. Han är en enfaldig människa.

Det blir nog att sluta på sysselsättningen. Jag ska bara gå dit och hämta ett skohorn och ett par glasögon, sen blir jag hemma på heltid. Eftersom chefen gillar att gnälla kommer jag inte ens att säga upp mig, jag bara slutar att komma.

Borta bra, men hemma bäst. Det stämmer ju.

MVH/Herr X

Äntligen bidde det förlust för AIK, det var kanske roligare än att IFK vann i eftermiddags. Nej, såklart inte, men visst njöt jag av stockholmslagets besvikna miner och brutna svit. Inte var jag på matchen, men jag var nere o blossade och träffade på en bekant i full IFK-utstyrsel. Denne trodde på hemmaseger, men jag var lite pessimistisk och trodde på kanske oavgjort. Vad fel jag hade, vad skönt.

Jag såg matchen i efterhand på Internet, lite följer jag i alla fall mitt lag. En rätt bra match, skapligt spel från båda håll. AIK var favoriter hos Svenska spel, hoppas många förlorade pängar på resultatet. Det enda negativa var bögflaggan som som vanligt hängde från läktaresektionen (norra?) där Peking Fanz håller till.

Det gäller att hamna bland de tre bästa vid säsongens slut, det kan bli så i år. Då blir det spel i Europa, alltid kul med nya lag på Parken. Men inte brukar det gå så bra för Snoka väl där, sist åkte man ut mot "storlaget" Trakai. Jag minns även mötet mot FC Köln i början av 90-talet. Snoka utslagna och jag vill minnas att Jan Kalén brände en straff. Det var väntat, både resultatet och straffmissen.

Två av mina släktingar i Stockholm ringde under kvällen och de var väldigt glada. Det skiter väl i IFK, men som bajare njuter de när AIK får stryk. Jag trivs, jag skrattar. Nu törs man kolla in tabellen igen, det gör jag inte vid förluster och oavgjort. Härliga IFK!

MVH/Tjotta Olssons överman

Jag och Bosse Rulltårta har fått i oss lite öl, nu är man i form och redo för den bästa puben. Det blir God vän, dit brukar jag och polaren gå. Det finns egentligen bara ett ställe som duger om man vill ha kul, de la ju ned både Chamiram och Olaipuben. På de ställena har man hängt rätt mycket, men jag tröttnar inte på mitt nuvarande stamställe, full kan man bli var som helst.

Jag har med mig 600 spänn, det innebär att jag har råd att bjuda på en cider om man skulle få nån snygg tjej på kroken. Sen är Ibrahim skyldig mig en hundring, får jag den kanske jag tar mig en Jägermeister också.

Bosse Rulltårta har gjort sig fin, han har skjorta på sig. Lite onödigt om du frågar mig, jag trivs bäst i min t-shirt. Man får ju inte fler brudar bara för att man klär upp sig, det har jag lärt mig den hårda vägen. Jag har fått öl kastad i ansiktet oavsett vad jag haft för kläder.

Har jag tur är det trubadur ikväll, det brukar det vara på fredagar/lördagar. Då ska jag önska nåt med Bruce Springsteen, han är bra.

Bosse ringer just nu efter en taxi, här lyxar vi till det. Nu ska vi ha det så kul. Hela världen möts på God vän.

MVH/Ronny

Jag har länge stört mig på ordet vetenskapsman. Läs det, smaka på det. Vetenskapsman. Man. Det patriarkala förtrycket lever och frodas, trots nödvändiga kampanjer som metoo, införandet av ordet hen och jag vet inte vad.

Vore det inte på sin plats att döpa om ordet till vetenskapskvinna? Nej, förresten, det finns ju inga kön. Det måste heta vetenskapsperson, då blir ingen kränkt och alla blir nöjda och glada.

Jag förtrycker kvinnor dagligen, inte bara genom mitt sexistiska språk. Bland annat går jag omkring orakad. Hår i ansiktet är det bara vi män och en och annan skäggiga damen som har, jag måste snarast epilera mig.

Det här är viktiga frågor, vi måste ta kampen redan idag, ta kampen på alla plan. Jag kommer att mejla Kommunistiskt initiativ snarast, jag sätter mitt hopp till Gudrun Schyman. Jag kan till och med tänka mig att swisha en hundring till henne så hon har råd med riktigt gott rödvin.

Det finns inga länder, det finns inga folkslag, det finns inga kön. Gud gjorde fel när han hängde på mig en snopp och en pung, det inser jag nu. Om jag lyckas väcka tillräckligt många kanske det där Leninpriset blir mitt. Fast den största belöningen kommer när drömmen om den den klasslösa och könlösa världen blir sann.

Karl Marx satte bollen i rullning på 1800-talet, ska det behöva ta 200 år innan mönstersamhället realiseras? Jämlikhet nu!

Nu ska di ha in mig på gruppboende. Igen. Första gången det var på tal var jag rätt väck i huvudet, kände mig rädd och övervakad, det pågick en längre tid. En man från kommunen och lite annat löst folk var hemma hos mig och det lät nästan lockande, jag var med på det. Det hela rann ut i sanden, tur var väl det, för jag trivs ju bäst hemma, att få rå om mig själv.

Idag var det dags igen. Jag ringde min kontaktperson inom psykiatrin och bluddrade väl lite. Men ett rätt alldagligt samtal, tills jag nämnde att jag skulle börja arbeta för en hemlig organisation på heltid. Kontaktpersonen avbröt mig och sa att denne ville ha in mig på gruppboende. En rätt konstig kommentar, ska man hamna på gruppboende för nåt man råkar haspla ur sig?

Jag är helt klar i skallen, det är ett som är säkert. Psykfall vrålar och bultar i väggarna mest hela dagen, jag sköter mig och mitt hem exemplariskt. Ändå denna attack på min person. Jag misstänker att min kontaktperson vill mig illa, kanske jobbar denne för mina fiender i smyg.

Jag tvivlar på att myndigheterna kan sätta mig på ett gruppboende mot min vilja. Jag "jobbar" sida vid sida med gravt förståndshandikappade på min sysselsättning och två, tre stycken av dem har eget boende. Skulle jag vara i större behov av stöd och tillsyn än dem?

Jag är överintelligent, jag har täta kontakter med både mäktiga jordbor och mäktiga rymdvarelser. Därför måste jag krossas, jag är ett hot mot den globala säkerheten. Visst har jag krafter, men jag använder dem för att göra bra saker, inte dåliga. Jag skulle kunna förinta allt liv på planeten om jag så ville, men jag gör det inte.

Rudolf Hess hamnade i Spandaufängelset, kanske hamnar jag på Dårpippistigen 85B. Om så sker går världen under, då visar jag ingen pardon.

MVH/Herr X

Jag har tagit mig en liten överdos idag. Jag har tre lugnande mediciner jag tar dagligen. Nästan sant, en tar jag dagligen, fast den är rätt harmlös, de andra två tar jag vid behov.

Jag får inte ha de två mer potenta medicinerna hemma, utan hämtar dem veckovis på mottagningen. Vid senaste besöket sa medicinmannen att de började ta slut, så jag gick till apoteket och hämtade ut två förpackningar. Meningen var att jag skulle återvända till hispan och lämna in dem, men det hade inneburit en promenad på flera hundra meter.

Jag beslutade mig för att strunta i det hela och gick raka vägen hem. Jag gjorde det inte för att vara obstinat och känna mig upprorisk, det var latheten som tog överhand.

Jag är inte den som kastar i mig piller slentrianmässigt, jag tar dem endast när oron kommer krypande. Med andra ord har jag ingen vidare tolerans.

Av nån anledning öppnade jag kartongerna idag. Jag tog mig ett par tabletter, sedan tog jag några till. Jag la mig på sängen och mådde rätt bra, men ville må ännu bättre. Jag var väl ute i köket (mina mediciner ligger i en enda hög på köksbordet) en fyra, fem gånger och sista gången var ena förpackningen tom och den andra var det inte mycket kvar i. Jag blev förvånad, det var inte planerat.

Jag började snart känna mig lite lustig, lustigare än vanligt. Jag ringde mamma, jag ringde två kompisar. Jag pratade på, mamma sa ifrån och la på luren. Jag har även varit nere på gården flera gånger och vandrat lite. Det var sannerligen lustigt, jag hade räknat med att slappa på sängen ett dygn eller två. Inte den effekt jag var ute efter.

Nu vete fan om det var så smart att överdosera. Jag skriver detta ståendes, jag kan inte sitta still. Jag får väl kila bort till macken och köpa två sexpack folköl, det ska visst göra susen när man fått i sig benso.

Jag minns en gång när jag drog i mig kanske tjugo Stesolid, då blev jag rysligt trött. Det här är något helt annat och jag är inte så säker på att jag gillar det. Man ska ju för fan bli lugn och fin av grejerna, det var jag ju efter den första näven piller.

Jag lovar, jag kommer inte att ta mer än föreskriven dos i fortsättningen. Lite mer än vad jag ska ta, kanske, men inte så fasligt mycket mer. Jag vill komma till ro och få lite distans till mina röster, knastankar och ångest. Inte få nån oönskad kokaineffekt.

Jag är ingen van missbrukare, hur skulle jag kunna ha vetat?

MVH/Herr X