Vem har sagt att inte ungkarlar kan laga mat? Jag fixar mina egna ostmackor, bara för att nämna ett exempel. Idag slog jag på stort och köpte ett paket fiskpinnar. Lite nervös var jag när jag ställde mig vid spisen, men det gick bra.

Jag stekte dem på båda sidor, inget fusk här inte. De låg i stekpannan exakt femton minuter på varje sida och plattan var på högsta värme för perfekt och välstekt resultat. Oh, vad det luktade gott i hela köket. Till det hade jag fyra rädisor och lita på att det smakade bra.

Nu är jag mätt och belåten och avrundar måltiden med några öl. Har man varit duktig är en belöning på sin plats. Jag har sneglat lite på falukorven i butiken, kanske blir det att köpa en sådan nästa gång jag handlar. Då måste kniven fram, men inget köksredskap tycks mig främmande eller avskräckande. En bra karl reder sig själv.

Fyllecell, hickflarrera, fyllecell, huttfallera. Oj, vem kan minnas hur många gånger man skakat av köld i en kal/kall cell hos snuten? Senaste gången griskultingarna klippte mig var förra året, det är ett rekord för min del, tolv månader utan att känna lukten av vidbränt bacon i piffig uniform. Dock hänger damoklessvärdet ständigt över mitt huvud då berusning på allmän plats äro mig icke främmande.

Nu har Ludendorffinstitutet publicerat en lista där man undersökt alla 35 dödsfall vilka inträffat i polisens förvar det senaste året. I de flesta fall anser man att liv kunnat räddas om "klienterna" haft ständig övervakning och inte lämats ensamma med fylledille.

"Folk dör i onödan i fylleceller" skriker media ut. Jag fattar som vanligt inget. Hur högt dödstal är acceptabelt? Hur många förlorade liv är okej? Jag vet ingen som dött i snutens förvar och att frånfället sedan kallats nödvändigt. Var går gränsen mellan onödiga och nödvändiga dödsfall?

Åsynen av en flottig gris med båtmössa och batong kan få vem som helst att kräkas, men steget därifrån till att dö är en smula för långt för min del. Vi får hoppas på nödvändiga och ofta förekommande dödsfall i patrullbilarna till följd av ohämmat utsläpp av metangas. Alla sätt är bra när grisar ska avlivas. I fyllecell borde ingen någonsin dö, där hämtar man bara andan i väntan på nästa sup.

Aktar er, alla stackare som ännu inte insett det förfärliga. Det är röd dag på lördag och det innebär för oss med stor törst ett utdraget lidande. Vi snackar alltså två hela dagar utan möjlighet att på laglig väg fixa lite brännvin eller några snabba öl.

Jag har spenderat en icke oansenlig summa både måndag och tisdag på starkvaror och fortsätter fram till fredag. Kanske slutar det med att jag har mer än jag orkar dricka upp, men egentligen kan man aldrig få för mycket starkt. Där finnes en morgondag då gom och läppar kännas som sandpapper.

Sätt dig inte i situationen att du ligger på sängen i frossbrytningar när abstinensen gör sig brutalt påmind någon gång under helgen. Se till att ha några burkar på kylning och fukta strupen som vore det pensionsdags. Det kan du lita på att jag ska göra.

Jag har alltid gillat att klä mig i kvinnokläder. Synen i spegeln av ett par åtsittande trosor som blottar pungen och där man kan ana ådrorna på penisen är ljuvlig. Att bära en silkeslen blus under vilken ölmagen kämpar för att komma ut, det är ren och skär njutning.

Fram till nyligen har jag fått gå ned på stan och kolla igenom butikernas sortiment av damkläder. När ingen ser får man försöka avgöra om de passar eller ej, sedan drar man en vals för kassörskan att man handlar åt frugan. Detta bök slipper jag nu.

Jag klickar mig fram till de eleganta kläder jag vill ha, detta utan att behöva släppa greppet om snoppen. Jag kan beställa ett raffset, eller ett par högklackade skor, precis vad jag känner för. Handeln över nätet har inneburit en revolution för oss transvestiter. Min samling skor skulle göra Imelda Marcos grön av avund. Mig gör den styv av kåthet.

Jag sökte imorse febrilt efter min trogna Maglite, en smidig och starkt lysande ficklampa. Jag har den alltid liggandes på samma plats, nämligen på byrån i hallen. När jag skulle använda den (till vad ska du skita i) var den borta. Instinkten fick mig att överväga inbrott från socialdemokratin, men inga brytmärken fanns på dörren. Sicket mysterium.

Jag tänkte då på det faktum att Lennart K Lindström varit på besök kvällen innan. Saker har försvunnit tidigare efter att han gästat mig. Vi pratar Liljeholmenljus, halstabletter och blyertspennor. Var det han som begått detta nedriga brott?

Jag ringde upp honom och ställde honom mot väggen. Efter ett tag bröt han ihop och erkände. Han hade drabbats av en kåtattack och behövde köra upp något i stjärten. Han tog min ficklampa i ren desperation för att stilla sina lustar och körde den fram och tillbaka i ändtarmen innan han ens hann ut från trapphuset.

Nu har Lennart lovat att komma hem till mig med ficklampan och enligt honom ska det inte finnas minsta spår av bajs på den. Jag förlåter honom så gärna, jag vet vilka djävulska lustar han kämpar mot. Har du honom som gäst är det mesta potentiella kuksubstitut. Har man lyckats trycka upp inte mindre än tre potatisskalare samtidigt i ändtarmen tycks inget objekt vara för grovt. Lennart är inte ond, han bejakar endast sina lustar.

Ni vet hur det är, man köper på sig lite extra starkvaror för att ha hemma och så går man loss på dem samma kväll. Jag la en bra slant på dryck direkt efter jobbet och tänkte att jag skulle slippa fylla på redan på fredagen. Så blir det inte, risken finns att jag inte är hemma i lägenheten förrän runt fyra på eftermiddagen. Nåja, det är morgondagens problem.

Just nu njuter jag av en alldeles lagom berusning där jag växlar mellan Famous grouse och Carlsberg. Jag har kanske fem timmar kvar att må bra och fortsätter det så här kan kvällen bara beskrivas som en succé.

Pytte förnekar sig aldrig. Han fick pension i torsdags och har nu blåst allt. När jag får min pension blir det starkvaror, jag köpte 18 öl och en whisky. Tog vägen förbi en pub som har spelautomater på vägen hem från oasen och visst satt Pytte där och spelade bort pängarna.

Pytte är en fuling som gör (nästan?) vad som helst för lite kosing att spela bort. I somras snodde han sin gamla mammas bankkort och tog ut allt hon hade på kontot. 8000 till Svenska spel, noll till honom. Då mådde han dåligt och fick skjuts till psyket. Det blev en natt, sedan var han fri att fortsätta sitt missbruk.

Många är de gånger han sagt till mig att det är färdigspelat, många är de gånger jag gått på hans svammel. Han hade god man och det funkade inte, nu har han förvaltare och det funkar fortfarande inte. Pytte spelar hämningslöst så länge det fortfarande finns minst en krona kvar i plånboken.

Det är alltså endast fem dagar sedan han fick pensionen och jag tror han tiggt pängar av mig tre gånger redan (utan resultat). Jag bryr mig faktiskt om Pytte, annars skulle jag inte bli arg över hans beteende. Han behöver plågas, gå utan mat, cigaretter och det där jävla folkölsblasket han köper. Några veckor i nivå med medel-Somaliern och han kanske inser att han åtminstone ska spara ett par hundralappar till mat. Om Pytte slutar spela ska jag sluta berusa mig. Det kan jag lova utan oro för en vit framtid.

Jag har nu lämnat in en stämningsansökan mot landstinget i Östergötland till Inspektionen för vård och omsorg. Jag beskriver där hur en högfungerande och synnerligen intelligent medborgare först trakasserades av säkerhetspolisen och sedan blev tvångsvårdad bland dreglande och av spasmer plågade sinnessjuka vettvillingar.

Besitter du ett från socialdemokratin och kapitalismen fritt sinne blir det omedelbar åsiktsregistrering och framhärdar du går larmet hos regimen. På sant sovjetmanér hamnade jag i psykiatrins klor, ett standardförfarande för att tysta, demoralisera och ödelägga oskyldiga liv. I mitt fall finns det dock en för regimen oväntad reaktion: Fortsatt kamp!

Jag kräver ekonomisk kompensation, jag kräver fullständig upprättelse av mitt namn och person. Om jag efter år av tvångsvård och pågående tung medicinering fortfarande tar kampen kan det tända en eld hos andra i nuläget modstulna medborgare. Att frifräsare låses in på obestämd tid är inte värdigt en en gång fri nation som Sverige och kommer förhoppningsvis snart tillhöra det förflutna. Min anmälan blir förhoppningsvis vindpusten som växer sig till en orkan och sveper med sig inte bara PK-politikerna, utan även deras smutsiga knektar med våldsmonopol (polisen) och alla förbannade medlöpare. Den nåd jag vid den totala segern visar mina fiender blir likt den nåd som visats mig: Hoppas snaran ej skaver allt för illa runt Din hals. Helosan ska visst vara bra.