Vi hade en ypperlig kväll på bästa puben God vän igår, Bosse Rulltårta och jag. Vi drack, vi samtalade, vi njöt. Tyvärr fanns det inga rekordeliga fruntimmer där, men så är det ibland. Då slapp jag i alla fall bjuda på dyr dryck.

Nu sitter jag hemma och gör just ingenting. Tanken på att mina polare (Ismedin, Wladimir med flera) just nu är på puben och rullar hatt får mig att känna mig nedslagen. Jag vill också festa, det är ju ändå fredag.

Kvällen är ung och med lite flyt kan jag ta mig några öl på bästa puben God vän. Med flyt menar jag pengadonationer. Swisha en slant till 078 344 65 56 och hjälp mig sätta guldkant på tillvaron.

Att få låna pengar av min förmögna kompis Bosse Rulltårta låter sig inte göras, då han är särdeles snål. Synd, för han är ändå min bästis. Istället får jag hanka mig fram på försörjningsstöd och pantning av returburkar.

Blir det ingen pub denna helg blir jag besviken. Jag vill umgås med mina polare, men man måste hela tiden beställa en massa, annars brusar Fikret i baren upp. Han ska ha knäppt en kille för några år sedan, så honom jiddrar man inte med.

Se nu till att hjälpa en medmänniska i nöd, skicka mig en slant. Får jag ihop en tvåhundring så drar jag. Hela världen möts på God vän.

MVH/Ronny

Vår aktade kamrat i Japan, Kenta Kawasaki, kör så det ryker. Han har tagit snabbtåget till Hokkaido och informerar befolkningen att det finns en stark och livskraftig organisation som kräver att UFO:frågan ska upp i landets parlament. Kenta kommer att göra ett försök att närma sig den mäktiga vulkanen Asahidake, då den är porten till underjorden där utomjordingar dväljs.

"Me fierce Samurai. No stop until case solved. The case concerning aliens and why our government hunts and destroyes (kills) truth-seekers like me. We (UFO-Nippon) demand that secret documents are made public, for all our countrymen to read and make up their own minds. No rest until glorious victory."

Härligt att få ta del av din kämpaglöd, ärade Kenta. Kör hårt, men ta det lugnt med saken (ja, drycken sake, alltså). Kamp! Krig! Seger!

MVH/Er sektionschef

Sedan en tid har jag intensivare (och mer högljudda) röster i mitt lilla huvud. Blir tillsagd att gå till vissa platser och väl där släppa lös energi ut i rymden. Eller så ska jag bara gå till vissa platser i staden så löser min organisation det som behöver lösas. Jag vet ju att det bara är på låtsas, att min hjärna spelar mig ett spratt, men det börjar verka mer troligt att det faktiskt är så, att jag är agent med enorma krafter. Det kan gå snabbt. Först kommer oron, sedan växer den till ångest och med ångesten kommer rädsla. Man tvivlar inte en sekund på att rösterna är verkliga, att man har telepatisk kontakt med främmande väsen. Jag är inte där än, men ska försöka vara uppmärksam på försämring i måendet. Till AE kan man ju alltid ringa, det säger de själva. Blir det ett nattligt telefonsamtal?

MVH/Herr X

Jag var nere på RFSL och umgicks över en kopp kaffe. Det var det vanliga gänget. Vad tusan, finns det inga unga och hårlösa killar i hela staden som är homosar? Vi är inte så många som är aktiva inom förbundet, jag har brottats med dem alla. Eftersom jag kände mig lite låg frågade jag aldrig om nån ville följa med hem till mig och brottas. Äsch, jag har mina filmer och jag har Internet. Utlopp för mina lustar får jag och det varje dag. Det är bara en fråga om hur. Ett benlås i svettig batalj eller Skype med organet i våfflan. Båda två är lika härliga.

MVH/Lennart K Lindström

Jaha, då var dag 39 som rökfri här. Just nu känner jag inget behov av att röka och det är skönt. Men jag undrar fortfarande om det var en dålig idé att börja snusa. Antar att min kropp skriker efter nikotin och det får den av snuset. Bättre kanske att klippa rakt av, men så stark är inte jag. Dessutom har jag mängder med nikotinsugtabletter jag fått av en snubbe, tyvärr den lite svagare varianten, men de duger i nödfall. Men skulle jag bli inlagd igen tror jag att jag tillfälligt tar upp rökningen igen. Tänk att sitta i rökrummet på PIVA och softa med en tagg i mungipan. Där är jag inte nu, jag är hemma och försöker att tänka på annat än cigaretter, men det är svårt. Ärligt talat tror jag inte att jag får ett återfall, hoppas kan man ju. Vad stark jag är. Vilken hjälte jag är.

MVH/Herr X

Det blev ett telefonsamtal till min vän Sirppa, hetaste bruttan i stan. Jag satt med gänget i Hörsalsparken och undrade om hon ville komma och klämma några burkar med mig. Tyvärr tackade hon nej, hon sa att hon slutat dricka. Vad paff jag blev. Sirppa nykter? Undrens tid är inte förbi. Nåja, jag kan ha kul utan henne, men det är inte helt fel att ha någon att kramas med. Alkoholen är kittet som håller oss samman, utan den finns i stort sett inget kvar. Jag hoppas Sirppa tar till flaskan snart igen och blir stammis på parkbänkarna precis som jag.

MVH/Hasse Promille

Man möter så mycket kjoltyg när man är inne i vårdsvängen, det är ett kvinnodominerat yrke att vara kurator, arbetsterapeut och mentalskötare. Många av dem är rätt fina fast inte alla, bara nästan. Den finaste tjejen jobbar på mottagningen nere på stan, hon är banne mig den mest attraktiva kvinna jag stött på. Hon har så charmig brytning och är väldigt söt. Jag lovar, jag överdriver inte; Hon är en tiopoängare.

Idag stötte jag på min före detta kontaktperson och hon är en riktig puma. Tyvärr hade hon inte åtsmitande kläder på sig så man kunde skåda venusberget, men man kan inte få allt här i världen. Andraplats till henne.

Min nuvarande kp går inte heller av för hackor, dock är hon lite för lång för min smak, men hennes kropp och ansikte är det inget fel på. Tredjeplatsen till henne.

Jag är en snuskhummer som fluktar och dagdrömmer om heta stunder i bingen med en eller flera kvinnor. Mina fantasier kan ingen ta ifrån mig eller medicinera bort. Är det underligt att man ringer akutenheten när det känns ensamt här hemma?

MVH/Herr X

Imorse som först upptäckte jag att min Metformin saknades i "apodosrullen" (påsar med tabletter). Testade att ringa min kontaktperson, men denne hade gått hem för dagen. Då återstod bara akutenheten och jag fick hämta medicin hos dem. Jag gick hela vägen upp till sjukhuset, tror det tog 40 minuter och det var fasligt drygt. Väl på plats ringde jag på ringklockan och ingen mindre än min före detta kontaktperson öppnade och släppte in mig. Strax därpå kom en annan skötare ut med mina mediciner, det gick på under en minut. Sedan väntade en helvetespromenad igen, men motion behöver jag, så det var väl det bästa jämfört med en bussfärd. Nu har jag tabletter så jag kan kalasa på dem, det känns bra.

MVH/Herr X