Det fanns en tid då jag var någorlunda normal, men det är årtionden tillbaka i historian. Knepig, udda och egen har jag alltid varit, men höll mig på banani alla fall. Gjorde inga direkta dumheter och lyckades skaffa ett förvärvsarbete vid arton års ålder. Snabbspola framåt 20 år i tiden och här sitter jag nu som en urdrucken Festisförpackning.

Visst hade jag kompisar som grabb, men de var få. Jag hade fotbollen som räddningsplanka med träningar och matcher. Men när jag började gymnasiet fram tills jag var 23 år var jag helt ensam. Inga vänner och inget umgänge. Jag började grubbla och blev introvert. Vändningen kom när jag började på mitt andra jobb, vilket jag behöll i 20 år och sex dagar.

Sedan började oron komma, känslan av att något diffust var fel. Började storröka efter att ha feströkt i tio år. På väg hem från jobbet växte oron och jag blev tvungen att gå ut och ta planlaösa promenader. Det tog ett tag innan det var ångest, men när det var som värst visste jag knappt vad ångest var, eller att det fanns hjälp att få. Jag bet ihop och drack mig berusad för att komma bort från min krackelerande tillvaro.

I början av 2000-talet kom så kraschen. Jag började höra saker som inte var verkliga, fick röster i huvudet. Det kunde vara mummel, det kunde vara skrik. Jag söp mig full och tänkte avsluta mitt liv genom hängning. Dock ville jag inte dö, jag var inte redo. Dessutom har jag alltid varit en fegis, annars hade jag bara knallat upp i skogen och fått det överstökat. Istället greppade jag lurren och ringde sjukhusets växel och sa att jag var på vippen att ta mitt liv.

Sedan det telefonsamtalet har mitt liv blivit bättre. Jag har inga suicidtnakar, men har fortfarande symptom på min sjukdom. Ingen talade om för mig vad jag led av, det var ett papper från försäkringskassan där det stod "paranoid schizofreni". Vården spelade inte med öppna kort.

Jag har äntligen accepterat min sjukdom och framlever mitt liv i godan ro. Men sorgen av förlusten av mitt liv som det var innan sjukdomen kommer alltid att finnas med mig. Det händer fortfarande att jag vårdas inom slutenpsykiatrin, oftast med tvångsvård, men däremellan hinner jag komma upp till ytan för lite luft. Jag har schizofreni... Kan det verkligen stämma?

MVH/Herr X

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har varit ett par bra dagar, men nu har jag sjunkit ned till botten igen, eller nästan botten i alla fall. Fasen, vad de lever om i mitt huvud, skuggvarelserna. "Gör si, göra så, gå dit, släpp lös hela din arsenal". Jag ansvarar för konflikten på...

Ja, jösses vad godis- och snackssugen jag är. Jag har tryckt i mig två kexchokladkakor och två dubbel-Japp. Dessutom har jag en påse ostbågar och en påse dillchipps öppnade. Till det dricker jag Coca-Cola i mängder. Allt detta är ett stort nej, då ja...

Jag har lite dåligt samvete för att jag råkade glömma bort två UFO-veteraner, dessa i våra grannländer, i en tidigare postning. Man ser inte skogen för alla träd, liksom. De två är Ole D Doff från Norge och Pekka Kekkonen från Finland. De har båda va...

Good day to you all. This is Luigi Makaroni fron glorious country Italy. As you may know am I the supreme leader of UFO-Italia. Many are the encounters  I've had with aliens, both benevolent and angry. But heed my words when I say I'll never give up,...

Jag börjar känna mig färdig för en inläggning på PIVA, psykiatriska intensivvårdsavdelningen. Så trevligt att bli ompysslad och bli välgödd på mat och fika med någon skorpa till eller två. Om jag bara ville skulle jag kunna ringa akutenheten, AE och ...