Det fanns en tid då jag var någorlunda normal, men det är årtionden tillbaka i historian. Knepig, udda och egen har jag alltid varit, men höll mig på banani alla fall. Gjorde inga direkta dumheter och lyckades skaffa ett förvärvsarbete vid arton års ålder. Snabbspola framåt 20 år i tiden och här sitter jag nu som en urdrucken Festisförpackning.

Visst hade jag kompisar som grabb, men de var få. Jag hade fotbollen som räddningsplanka med träningar och matcher. Men när jag började gymnasiet fram tills jag var 23 år var jag helt ensam. Inga vänner och inget umgänge. Jag började grubbla och blev introvert. Vändningen kom när jag började på mitt andra jobb, vilket jag behöll i 20 år och sex dagar.

Sedan började oron komma, känslan av att något diffust var fel. Började storröka efter att ha feströkt i tio år. På väg hem från jobbet växte oron och jag blev tvungen att gå ut och ta planlaösa promenader. Det tog ett tag innan det var ångest, men när det var som värst visste jag knappt vad ångest var, eller att det fanns hjälp att få. Jag bet ihop och drack mig berusad för att komma bort från min krackelerande tillvaro.

I början av 2000-talet kom så kraschen. Jag började höra saker som inte var verkliga, fick röster i huvudet. Det kunde vara mummel, det kunde vara skrik. Jag söp mig full och tänkte avsluta mitt liv genom hängning. Dock ville jag inte dö, jag var inte redo. Dessutom har jag alltid varit en fegis, annars hade jag bara knallat upp i skogen och fått det överstökat. Istället greppade jag lurren och ringde sjukhusets växel och sa att jag var på vippen att ta mitt liv.

Sedan det telefonsamtalet har mitt liv blivit bättre. Jag har inga suicidtnakar, men har fortfarande symptom på min sjukdom. Ingen talade om för mig vad jag led av, det var ett papper från försäkringskassan där det stod "paranoid schizofreni". Vården spelade inte med öppna kort.

Jag har äntligen accepterat min sjukdom och framlever mitt liv i godan ro. Men sorgen av förlusten av mitt liv som det var innan sjukdomen kommer alltid att finnas med mig. Det händer fortfarande att jag vårdas inom slutenpsykiatrin, oftast med tvångsvård, men däremellan hinner jag komma upp till ytan för lite luft. Jag har schizofreni... Kan det verkligen stämma?

MVH/Herr X

Jag har haft två sköna killar från Stockholm hemma på besök, detta var igår. Vi satt i min soffa och tittade på en Gerd Fistulator-film med killar som gillar. Jag bjöd på drinkar och snart tappade vi fokus på filmen och ägnade oss åt varandra. Kramar, smek och kyssar. Det hela utvecklade sig till en brottningsmatch där ingen kroppsdel gick säker. Till slut hamnade vi nakna i mitt sovrum och mina kalsonger slets bryskt av av mitt sällskap. "Riiitsch" så gick de i bitar. Vi låg utamttade på min säng efter en utomordentlig brottningsmatch, alla var nöjda. Nu sitter jag och drar försiktigt i min lem, men orkar inte med att få resning. Jag måste börja bli tilll åren komna. Det var den bästa söndagem på länge, nu har grabbarna kommit hem igen. Lita på att jag kommer att ringa dem för förnyad kontakt. Jag gilllar killar som gillar.

MVH/Lennart K Lindström