Nu har jag stökat undan lilla frugan, hon ligger och trynar på sin utomordentligt sköna madrass nere i källaren och jag har hela huset för mig själv. Innan jag ledasgade henne ner i källaren hade hon fått laga enklare mat till mig, pulvermos och korv. Hon förtjänar att vila då maten var god och väl tillagad. Nu så har jag korkat upp, jag dricker lite punsch i favoritfåtöljen och speiar jazz på grammofonen. Det är så här livet ska vara, någon som kan laga mat åt en och med mycket egentid. I kakväg har jag två potatisbakelser, det får räcka för idag. Jag planerar att gå en sväng till konditorn imorgon och riktigt unna mig mazaränger och biskvier. Snart är det dags för dagens samtal till min gode vän Nils-Erik, det livar alltid upp stämningen. Jag har det allt bra, jag lever livet till fullo.

MVH/Arg motalabo

Här sitter jag och förbannar mitt öde. Jag känner mig ensam och övergiven. Det skulle vara bra med lite schwung i vardagen, komma igång med något. Jag tänker matlagning, det är en förträfflig hobbby. Men jag har ingen ork, eller som vården säger: jag saknar en startknapp. Förmdligen är det de negativa symptomen som har mig i sitt garn, för jag har svårt för att inte bara skratta, utan även gråta. Några tårar för min eländiga belägenhet vore annars på sin plats. Kom inte och säg "ryck upp dig", min sjukdom funkar inte på det viset. I stunder som denna saknar jag en kvinna. Någon att bli omhändertagen av. Tyvärr vågar jag mig knappt utanför dörren, då blir det inte lätt att hitta någon. Livet går vidare, folk lever sina liv till fullo och här sitter jag och nöter byxbak. Jag vill också vara med och leva livet.

MVH/Herr X