Det märks att hösten är här. Sjunkande temperaturer och mörkt ganska tidigt. Men om du tror att vi i glada gänget slopar parkbänken på grund av det tror du fel. Visst, det kunde gott vara 20 grader varmt, men nu bor vi i Sverige, så halva året kan vara ogynnsamt att sitta ute. Men man är ju vikingaättling och huttra av kyla är ingen ursäkt för att hålla sig hemma. Uppslutningen i parken var stor och det var med andakt jag öppnade och smakade av dagens första öl. Den smakade lika bra som den gjorde igår, fattas bara. Finske mannen växlade mellan handtvål och 3,5:or, han blev nekad att handla på Systembolaget. Men han kom snart i form och drog lite vitsar och försökte sig även på att sjunga finsk tango. Det gick väl sådär, men roligt var det.

Vidare skötte Mannen med det illröda ansiktet sin mage och gick in en bit i buskarna med byxorna nere så han fick långa rivmärken på skinkorna. Den synen hade jag dock klarat mig förutan. Annars hände inte så mycket, det var snarare vad som inte hände som var glädjande. Jag pratar nämligen om snuten, vilka höll sig borta idag. Det blev en mycket lyckad sittning och det blir minst en till innan veckan är över. Hela gänget träffas i Hörsalsparken.

MVH/Hasse Promille

Mitt mående bara försämras. Av någon anledning fick jag för mig att raka av mig mitt vildvuxna skägg igår kväll. Man vill ju se proper ut om man nu hamnar på akutenheten, det var nog därför jag rakade mig. Nåja, dagen är ny men ångesten är gammal. Gammal och illaluktande. Det blev att gå till sängs tidigt igår, jag hade ingen lust med något och det lutar åt att jag kommer i säng tidigt ikväll också. Klockan tio siktar jag in mig på. Då har jag bara knappa sex timmar att slå ihjäl. Full fart mot döden! Livet går i slow motion, jag står vid sidan av och betraktar folk och fä. Hur de lever, vad de gör. Jag, å andrasidan, befinner mig på mänsklighetens skuggsida med vad jag tycker är den värsta psykiska sjukdomen man kan råka ut för: paranoid schizofreni. Jag sitter i min inrökta lägenhet och bara glor för det mesta, finner ingen ork eller motivation till något. Fast jag har ju min pålitliga Stesolid att ta till när allt är becksvart. Jag har sparat en hel del doser,så jag skulle kunna köpa mig en hela brännvin och ta kanske ett gram Stesolid. Då vaknar man inte mer, man går och lägger sig och somnar in lugnt och fridfullt. Fast helst vill jag leva, men den dagliga kampen mot min sjukdom håller på att ta knäcken på mig. Jag får härda ut en minut i taget, men lätt är det då rakt inte. Hjälp...

MVH/Herr X