Idag har det varit fint väder hela dagen och jag som trodde det var tvunget att regna på denna helg. Det är nämligen midsommarafton och en dag då vanligt folk brukar fira och fjanta sig runt en löjlig middsommarstång. Själv hade jag ingen att fira med, så det blev en dag ensam hemma. Fast jag fick ett SMS från en släkting som jag svarade på, det var mitt firande, det. I alkoholväg har jag bara två starköl, det blir jag inte ens lullig på. Nåja, jag ska tippa i mig dem snart, avnjuta dem till fotbollen vilken pågår nu. Det var ju Måna Sahlin som visste att berätta att svenska traditioner är töntiga och ej kan mäta sig med högtider i främmande länder. Äsch, jag är van att "fira" högtider på egen hand. Själv hoppas jag att denna helg snart är över så jag kan köpa varma matlådor och handla på Systembolaget. Men för all del, glad midsommar på dig. Hep, hep!

MVH/Werner von Oben

Känslan av att vara utvald lämnar mig ingen ro. Kan det verkligen vara sant, eller är det bara hjärnspöken? Jag har inget konkret att nämna, det är små stunder av upplysning och tips som får mig att tro på det. Tro på det övernaturliga, ty naturligt är det då rakt inte, det inser till och med jag. Jag är vacker att se på och jag har ett intellekt som inte går av för hackor. Varför gav Gud mig de två sakerna om jag bara är tänkt att framleva mitt liv som så kallat white trash? Ett synnerligen stort slöseri om du frågar mig. Jag håller tummarna för att Gud har en plan för mig, jag är beredd att gå ut på gatorna och missionera om så krävs. Lite skugga bör väl falla på mig då jag aldrig har gjort något med min skyhöga intelligens. Jag saknar den berömda startknappen, vilken det tjatas om vid psykossjukdom. Men när jag får mitt flottiga pekfinger på den kommer det attt hända grejer.

MVH/Herr X

Idag har varit en helt okej dag. Inte symptomfri, men nästan. Långt borta lurar oron, vilken kan utvecklas till ångest, men så länge den håller sig borta ur mitt huvud och kropp är jag nöjd. Man kan inte få allt här i livet, det vet jag så väl, men jag önskar innerligt en dag som en normal människa har. Helst för alltid, men sådan tur har jag väl inte. Jag är fortfarande beroende av mediciner, tills jag inte är det längre kan det dröja inte bara år utan ett helt decennium. Jag hör inga röster och jag har ingen paranoia, jag är på banan igen efter några skakiga dagar och nätter. När som helst kan symptomen och oron återkomma, men jag håller tummarna för att så inte ska bli fallet. Livet är inte helt nattsvart hur som helst och för det prisar jag Gud.

MVH/Herr X