Som jag saknar tiden när jag förvärvsarbetade. 40 timmar i veckan plus en hel del övertid. Jag brukade gå och lägga mig vid elva och gick upp senast klockan sex på morgonen. Sedan en arbetsdag där jag jobbade mig svettig. Mitt liv hade en mening, jag var en del av något större. Jag visste att värdesätta min lediga tid, bland annat med olika hobbies som innebandy, terränglöpning och styrketräning.

År 2011, första arbetsdagen efter mitt 20:årsjublieum fick jag pardonlöst foten från mitt kneg. Det blev direkt att söka och få "förtidspension", vet inte riktigt hur eufemismen lyder. Jag vet att jag ältar, men vad ska jag göra då jag sitter ensam hela dagarna, förutom när jag går till en mötesplats för psykiskt sjuka?

Jag har hämnd att utkräva på ormarna som gav mig sparken, jag söker upprättelse. Jag måste sluta dricka alkohol och planera min ljuva hämnd. Regimen är ytterst anvarig. Jag blev dumpad på en soptipp, detta trots min ofanliga intelligens. Allt på grund av mitt politiska arbete som misshagade statsministern. Lita på att jag är farlig...

MVH/Herr X