Det har varit ett par bra dagar, men nu har jag sjunkit ned till botten igen, eller nästan botten i alla fall. Fasen, vad de lever om i mitt huvud, skuggvarelserna. "Gör si, göra så, gå dit, släpp lös hela din arsenal". Jag ansvarar för konflikten på Nordirland och sitter med en IRA-tröja på mig. "Undefeated army" står det på den. Tanken som placerats in i mitt huvud är att jag ska spränga en pub i luften, men jag kan inte och vill inte göra det. Andra människor har ingen större skuld till mitt dåliga mående och bör lämnas ifred. Dagen har inte bjudit på något positivt, jag kan inte ens se på TV utan att få budskap den vägen. Akutenheten är bara ett litet samtal bort, men vill helst inte blanda in psykiatrin. Saker är som de är och det kan ingen kvackare göra något åt. Jag får göra som jag brukar: rida ut stormen på egen hand. Men jag måste erkänna att det är en trygghet i att kunna ringa AE och prata av sig lite grann. Det får bli att kavla upp skjortärmarna och försöka stå stadigt i stormen.

MVH/Herr X