Jag lyssnar på ett band jag upptäckte som elvaåring, nämligen Electric Light Orchestra. Hörde dem första gången på Poporama och då med låten "Don't bring me down". Den slog allt The Beatles hade gjort, vilket var det första bandet jag lyssnade aktivt på. Året var 1979 och skivan den kom från var "Discovery". Jag köpte den som kasettband men blev lite besviken, då resten av produktionen var lite för discovänlig för mig. Frontmannen Jeff Lynne sa senare att man kunde utläsa titeln som "Disco Very". Men det avskräckte mig inte, jag fortsatte köpa deras skivor. Deras bästa låt är den första låten från första albumet, nämligen "10538 Overure". Vilken imponerande meritlista bandet har, med topppenlåtar på varje album. Dock svalnade mitt intresse förbandet med skivan "Time", skivan efter den köpte jag aldrig. Jag tänker på min barndom närhelst jag hör ELO, då är jag fortfarande den osnutna ungen från Hageby. De tog mig med storm och har haft deras musik med mig genom livet. Tack, Jeff Lynne, tack, Electric Light Orchestra.

MVH/Herr X

Nu har jag agerat spamrobot på ett forum jag dagligen besöker. Har skrivit både one-liners och lite längre texter. Nu ska jag bara vänta på svar så jag kan svara tillbaka. Jämra trevligt, det där forumet. Dessutom skriver jag detta inlägg, mitt andra för dagen. Oron får mig att vlija röra på mig, men jag tvingas sitta still när jag skriver. Då och där tar jag kampen mot ångesten. Jag har ett syskonbarn som lider av ångest, det tycks vara en familjedrag. Den stackars flickan får inte ens benso utskrivet, själv är jag stolt innehavare av recept på Stesolid, min må-bra-medicin. När jag skrivit klart dessa rader ska jag prova att sätta mig vid TV:n, trots att det mest visas träck. Jag måste avleda mina tankar och sluta känna efter hur jag mår hela tiden. Ska min TV bli min räddning? Jag hoppas på det, går det inte får jag ta till pilerburken och skaka ut en fem, sex femmilligrammare Stesolid. Bedrövligt att vara utlämnad till medicin för att kunna må någorlunda bra.

MVH/Herr X

Jag kämpar emot suget att föra upp saker i stjärten. Det kan vara pennor, analpluggar, flaskhalsar och tandborstar. Jag lever i ofrivilligt celibat, då min ringmuskel spruckit. Operation behövs ej, den läker på någon månad. Men hur ska jag klara det? Det är allt jag tänker på, saker måste upp även om det bara är en ynka mintpastill. Jag fördriver tiden med att titta på Gerd Fistulators starka filmer och drar lite smått i organet. Inte optimalt, men bättre än inget. Jag surfar också runt på diverse gay-sidor och masturberar framför kameran, men det går inte upp mot de brottningsmatcher jag normalt sett går. Som jag önskar att min analöppning ska läka. Den är alldeles öm, men det blöder i alla fall inte längre. Jag får sikta på att komma tillbaka senare i höst. Då ska jag brottas, det kan ni lita på.

MVH/Lennart K Lindström

Idag mår jag lite bättre än sist jag skrev här. Jag lyssnar på en konsert med The Macc Lads, dricker Coca-Cola och snusar. Viss oro har jag, men inget handikappande. Men har gott om tid att fundera och grubbla och det har jag hängätt mig åt. Har kommit fram till att livet är gott nog för att levas och jag har accepterat mitt öde som byfåne. Det är ofta jag grubblar och ofta rör det rymden, världsrymden. Har universum ett slut? Är det som en massiv gigantisk mur, eller vad? Vidare har jag funderat en hel del om utomjordingar och har kommit fram till att de finns och det i stor utsträckning. Jag har själv telepatiska kontakter med dem och kan berätta att det finns både onda och vänligt sinnade utomjordingar. Ja, mycket grubblande blir det. Och då är detta en av mina bättre dagar. Jag planerar att leva i 20 år till innan jag lägger näsan i vädret.

MVH/Herr X