Mina förbaskade röster är tillbaka efter en tids frånvaro. Det hugger till i magen när de kommer och de får mig att tappa fokus på vad jag nu har för mig. "F" har hört av sig och det tackar jag för. Han är en stödjande röst och faktiskt på min sida. "J" och "D" är det värre med, de gormar och skriker. Allt ifrån att jag ska gå och dränka mig som att byta till trottoaren på andra sidan gatan. De säger även till mig att göra farliga saker. Mer än en gång har de sagt att jag ska svinga mig fram i strömkabeln till tågtrafiken, detta för att bevisa att jag är värdig Interzone, vilka jag arbetar för. Dessutom måste jag på alien-jakt med min morakniv, men det är förenat med fara för andra människor. Jag tänker om jag blir tillsagd att hugga ihjäl en människa, en oskyldig sådan. Jag har faktiskt lite överbliven antipsykotisk medicin, jag får kanske pilla i mig lite av dem för att se om saker lättar och rösterna försvinner. Så här kan jag inte ha det.

MVH/Herr X

Just nu spelar mitt IFK Norrköping match mot Häcken Swing. Den har precis börjat, det finns gott om tid för Snoka att släppa in mål. Varje poäng är viktig där nere i bottenträsket där Snoka huserar. Faktiskt så tror jag på IFK, att de ska lyfta och bli kvar i högstaserien. Men Häcken Swing blir en tuff nöt att knäcka för Kamraterna. Men en seger i denna match och man kan slippa våndas för nedflyttning på några omgångar eller kanske resten av serien. Nu loggar jag ut, jag har en täfling att följa.

MVH/Tjotta Olssons överman

Jag håller på att tappa fotfästet och falla ned i psykisk sjukdom igen. Det finns bara två mediciner som gör jobbet för mig och de är Temesta och Xanor. De får man väl bara som inlagd, skulle jag tro. I alla fall Temesta fick jag på PIVA, men tror bara en enda tablett. Snålisar! Visst, jag skulle kunna gå in i köket och ta några Stesloid ur mitt förråd, men förr eller senare tar de slut. Tårarna rinner och oron gnager på min kropp, vad göra? Jag hade fyra starköl att dricka och har fått i mig tre, detta utan minsta lilla lindring. Ett samtal till akutenheten, AE, skulle kunna lindra mitt dåliga mående, men bara tillfälligt. Jag behöver en bestående effekt och kommer osökt att tänka på lobotomi. Upp med virknålen i näsan och riv runt så botasjag permanent. Dock har jag informerats om att sådan behandling ej ges längre. Vad fasen, de bakom lobotomering fick ju Nobelpris. Jag får krama mig själv och sjunga mig en vaggvisa och hoppas på det bästa. Xanor, när förnuftet får råda.

MVH/Herr X

Att hata bandet KISS är legio bland den del av populasen som ser sig själva som finsmakare av musik. Visst, det är tuggummipop/-rock och ja, den är sönderkomersialiserad om man så vill. Men sitt ned och faktiskt ge bandeten chans. Det finns så mycket mer än "I was made for loving you". Den förekom på skivan "Dynasty" men det innebär inte att hela skivan låter likadant. Där finns guldkorn att upptäcka, inklusive en Rolling Stones-cover. KISS var big business men man måste uppskatta Paul Stanleys energi och Gene Simmons för han eldsprutande och derglandes blod. Ärligt talat så skulle jag kunna proppa en hel CD full med toppenlåtar som jag lovar att du åtminstone stampar takten till. Jag har varit ett KISS-fan sedan koltåldern och jag återvänder med jämna och frekventa mellanrum till bandet. "You wanted the best and you got the best. The hottest band in the world: KISS"

MVH/Herr X

Häromdagen firade jag in kompis, herr Hörsel, stadens lataste praktarsel. Han fick en sjuttis brännvin som han förmodligen redan snapsat i sig hela. Om en vecka är det dags för mig att fira. Men jag kommer inte att bli firad då tre femtedelar av min familj har  gått bort. Kvar på jorden blev jag, en ensam tjomme med noll aptit på livet. Kanske slår min storasyster mig ett samtal, kanske inte. Det är vederkvickande att bli grattad, något jag årligen blev när jag hade ett riktigt liv med ett riktigt jobb. Idag har jag inget kvar, jag har tappat alla vänner förutom två, varav den ena är herr Hörsel och den andra NN från partiet jag var distriksordförande i. Du som läser detta har kanske en egen familj att ta hand om. Berätta för dem att du älskar dem, de kan vara borta när som helst. Ingen vill gratta mig på min födelsedag, men skit i det då, luspudlar. Jag är van vid att fira till exempel jul enam, en födelsedag solokvist fixar jag lätt.

MVH/Herr X

Det känns som jag håller på att dö, som att jag håller på att drunkna på torra land. Det är oklart vad den bakomliggande problematiken är, men skulle tippa på ångest. Ångest kämpar jag mot varje dag, men finner mig undermedicinerad. Ska jag aldrig få må bra? Har jag syndat så grovt att jag dagligen måste plågas? Jag har för fan bara fyra femmilligrammare Stesolid att ta om dagen och det förslår inte på långa vägar.

Jag finner mig sittandes här gråtandes en skvätt eller två. Jag försöker ta mig upp till ytan för att kippa efter luft, men det fugnerar sisådär. Det känns som att jag behöver någon att prata med och det på momangen. Inte kan jag ringa mina vänner, för då blir det bara snack om öl eller sport och det är inte riktigt vad jag tarvar. Jag söker det goda samtalet, då går min bekantskapskrets bort, fetbort.

Inte vågar jag medicinera med benso heller, då jag fått i mig tre starköl av åtta redan. Jag får försöka att rida ut stormen på egen hand, så får vi se om jag kommer till ro. Att sova är allt jag vill när jag mår som jag mår. "Ring, ring, bara jag slår en signal". Faen, inte ens mina starköl hjälper.

MVH/Herr X

Idag tog jag upp frugan i huset för första gången på två dagar. Genast började hon skrika och beklaga sig, uppnosig som hon är. Jag stack till henne en hel riskaka och den hade till och med smör på sig. "You eat and shut up" sa jag i vänlig ton till henne. Sedan var det dags för duschen, det var ett par dagar sedan. Där började hennes gnäll ånyo; "Cold, water cold" lät det. Hon ska vara glad att jag tvagar henne överhuvudtaget. Det blev ett rejält skrubbande med rotborsten, sedan var hon färdig och klar för den mysiga källaren igen. Där ligger honnu och drar timmestockar, den lilla latmasken. Med alla måsten ur världen öppnade jag en flaska punsch, vilken jag avnjuter i detta nu. Jag sitter i min favoritfåtölj och bara har det ra och lilla frugan ligger i källaren och har det bra. En "win-win-situation" som man säger på engelska. Nu ska jag fylla på mitt glas, så hörs vi vid någon annan dag.

MVH/Arg motalabo

Det skulle sitta fint med ett samtal till akutenheten, AE. Känner för att prata av mig en smula, men då ska det vara med en varm och go' kvinna. Vi skulle kunna snacka om allt möjligt, t ex sport, film och musik. Ja och så lite psykiskt mående så klart. Det är bara två veckor sedan jag blev utskriven från psyket och jag längtar redan tillbaka. God mat och enkelrum så man kan dra en liten handtralla ifred. Men jag har otur med mina samtal, jag luras upp till dem och vips så har jag tvångsvård på mig. Oftast räcker det med en kortare stunds samtalande, någon som önskar mig en god natts sömn, någon som lyssnar på mig. Idag har jag inte träffat en enda människa, är det underligt att man ringer vården då? Jag får ta mig tusan lappsjuka här hemma.

MVH/Herr X