Tog en liten tupplur tidig kväll och vaknade med viss smärta i benet. Jag tittade och det rann lite blod. In i badrummet och splash, splash. Sedan tänkte jag efter. När jag slumrar brukar jag minnas mina drömmar, men nu var det blankt. Avsaknaden av drömmar och det faktum att jag fått ett sår medan jag sov pekade i en riktning. En närkontakt med utomjordingar.

Nu har jag fullt med röster, detta trots att jag tagit lite extra medicin. En röst mummlar på ett främande tungomål och jag misstänker att det är sirianska, ett språk de små aliens talar. Än en gång tas kontakten mellan främmande varelser och människor via mig och jag börjar tröttna.

Jag funderar på att gå till polishuset och kräva att få tala med Säpo. Det har jag gjort förut med lyckat resultat. Det är en sak om utomjordingarna ringer på dörren, deras fega tillvägagångssätt likt detta idag betackar jag mig för. Jag har gärna kontakt med andra livsformer, men på mina villkor. Nu får det vara nog, jag klär in väggar och fönster med folie.

Nu är det dags att skänka Johannes (von) Blaskowitz, belönad med Riddarkorset med svärd och eklöv, en tanke. Han föddes dagens datum år 1883 och somnade in 1948. En hedersman och klassisk militärtyp av bästa snitt. Sådana män finns det för få av.

Det blir boendestöd tre dagar i rad. Tre dagar! Vad fan har de tänkt sig att jag ska göra, skura golvet med en tandborste? Raka min håriga pung? Något lurt är det. Det allra bästa vore att öppna dörren naken med en ölburk i handen, då slapp jag nog se dem på ett tag. Jag anar en konspiration i sann Palme-anda. Usch för socialdemokratin och dess hantlangare till boendestödjare.