På väg hem från systembolaget gick jag förbi några a-lagare och hälsade. Hos dem satt en yngre man som jag sett allt oftare bland dem. Han ger mig riktigt otäcka vibbar, han ser drogad ut och verkar vara totalt empatilös. Angående det sista så känner man sådant.

Tacka vet jag det gamla gardet, människor som Mattila och Pelle Sjöman. Alltid stupfulla, ofta nedskitna, men egentligen hyggliga killar. Sedan kan jag inte låta bli att le i smyg åt stadens just nu mest nedgångna alkis, en ovårdad man med illrött ansikte som sällan befinner sig mer än hundra meter från systembolaget. Idag satt han som vanligt i anslutning till Hörsalsparken iklädd den där fläckiga jackan han alltid har på sig. Detta i tryckande hetta.

Kanske är antalet renodlade alkoholister på en parkbänk med dryck i hand på väg tillbaka. Vi lever ju i ett mångkulturellt samhälle som söndrar och förstör. Nu för tiden är tunga droger vardagsmat och när man förr bar morakniv finns idag ofta en pistol från jugoslavien nedstoppad i byxlinningen. Den nya alkisen/drogmissbrukaren som etablerat sig i stan är säkert sådan och jag ser till att undvika ögonkontakt med honom. Där kan man tala om slödder.

Ryktet flyger på snabba vingar landet runt, jag kommer förmodligen att nomineras till Nobelpriset i fysik. Jag är mycket väl medveten om mina framgångar och häpnadsväckande upptäckter, men jag gör det för mänsklighetens väl, inte för personlig vinning.

Teleportering, warpdrift och fusionsenergi, jag forskar inom en mängd områden och om jag är på rätt humör delar jag med mig till dem jag då önskar. Att för evigt bli ihågkommen är större än en tjock plånbok. Vi måste bokstavligen sikta mot stjärnorna, då ratar jag gärna en pretentiös middag där det ska glufsas gåslever och bräserad fisk tidig december, detta i vår förståndshandikappade kungs närvaro.

Jag byter icke epokgörande sessioner med forskarkollegor där vi dricker kaffe och spånar om våra teorier mot krystat umgänge med lismande blodiglar i skräddarsydda kostymer. Hellre en natt med datorn påslagen och en Dr Pepper i handen än en endaste minut med oppurtunister och karriärmänniskor i min närhet.

Behåll ert Nobelpris, jag frestas inte av vare sig världslig ära eller lättfångat kändisskap. Jag forskar vidare bland mina gelikar i UFO-Sverige och trivs som fisken i vattnet. Försåtliga krokar skola icke genomborra min lekamen. Kan det sägas tydligare?

MVH/Sune Andersson

Det är inte så oskyldigt som man kan tro när små flickor börjar spela fotboll. Runt om i landet startades fotbollsklubbar sent 1800-tal och tidigt 1900-dito. Det var då en sport för män, det skulle dröja innan kvinnor fick för sig att ta en snus och snöra på sig fotbollsskorna. Vi har pratat med Susanne (fingerat namn), en kvinna i 40-årsåldern och hennes berättelse är skakande.

"Jag provade på en rad olika sporter från sjuårsåldern och uppåt. Den enda jag riktigt fastnade för var fotboll, där man fick kombinera teknik med uthållighet. Ralf Edström var den stora idolen, han var både duktig och snygg".

Många av Susannes vänner tog sitt förnuft  tillfånga och slutade med bollsparkandet. De hängde på fritidsgårdar, blev skjutsade på moppe av stolta killar och studerade flitigt med siktet på att bli sjuksköterskor, eller kanske flygvärdinnor. Så inte Susanne.

"Efter puberteten hände något. Mina lagkamrater (och jag) fick bröst och könshår. Jag minns hur jag sneglade på dem och började få fantasier av det vågade slaget. Att duscha blev en fröjd nästan finare än att slå en rökare i krysset".

Susanne hävdar att hon föddes heterosexuell och att hon med glädje lekte ryska posten och höll pojkar i handen innan hon sakta men säkert infekterades genom sitt onaturliga val av idrott.

"Jag minns det som igår när jag blev intim med en tjej för första gången. Det var lagets centerhalv som stod bredvid mig i duschen. Hon bad mig att tvåla in hennes rygg och jag var inte sen att göra det. Det var en skön känsla och jag glömde bort att halva laget var kvar i omklädningsrummet, allt som existerade var min lagkamrats kropp. Mina ivriga händer sökte sig mot hennes rumpa och jag lät långfingret röra sig rytmiskt mellan hennes skinkor. Där och då rörde jag för första gången vid en annan persons underliv och jag älskade det".

Idag hänger Susanne på RFSL, har tre tatueringar och kilar stadigt med en annan före detta idrottsutövare, en "butch", som Susanne säger. Hon funderar ofta på hur livet hade gestaltat sig om hon inte gått i fällan, om hon hade tillåtits att utvecklas till den sköra kvinna hon kunde ha blivit.

"Felet är helt och hållet mitt. Jag lät inte förnuftet råda, jag valde fel idrott, men det förstod jag inte då. Det enda som skulle kunna lindra smärtan är om jag kan hjälpa en endaste tjej att inte gå ned sig i fotbollsträsket. Gör inte om mitt fruktansvärda misstag".

Käftsmällen tackar Susanne för att hon ställde upp på denna intervju. Vi hoppas att hon kan få unga flickor att tänka till och välja t ex konstsim före fotboll. Att tusentals töser runt om i landet riskerar samma öde som henne både smärtar och förskräcker.

Hej på er. Har precis öppnat en öl, den första på två dagar. Jo, ni läste rätt, två dagar. Jag hade rätt svåra smärtor runt magen i början på veckan, tror att både levern och njurarna protesterade. Jag är inte den som är den, jag hoppade över alkoholen på onsdagen.

Vidare är det jobbigt att ständigt ha diarré, bara att gå till jobbet är ett vågspel. Ska man hinna fram i tid, eller blir det en laddning i kalsongerna? Jag kan mycket väl tänka mig fler vita dagar, det gick lekande lätt. Därmed är det bevisat en gång för alla att jag inte är alkoholist.

Hälsningar från Hasse

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, partiet som förstört Sverige, har nu förstört Sunes senaste dröm, drömmen om färdtjänst. Sune följde alla instruktioner när han ansökte om hjälp med att transportera sig. Bland annat lider han av svår ischias och en whiplash-skada och försäkrade att han är beroende av kryckor för att förflytta sig utanför hemmet. Detta var inte nog, eller rättare sagt avfärdades som lögner av behandlande instans.

Pamparna i Motala kommun är väl medvetna om vem Sune är och hatar honom intensivt för hans heroiska kamp mot sossarnas vanstyre. De måste ha skrattat gott när de fick syn på hans ansökan och stämplade ett stor "avslås" på densamma. Sune är dock inte förvånad.

"Naturligtvis förstod jag att jag skulle bli nekad min rätt till färdtjänst, men av principskäl ansökte jag ändå. Jag har härdats genom kompromisslös kamp sedan årtionden och är inte alltför nedslagen. Forskningen om teleportering har kommit väldigt långt och snart kan jag dyka upp hos en lokalavdelning nära dig på en nanosekund. Tills dess får jag väl fortsätta ratta min Datsun".

Sossarna i länet är med all rätt väldigt oroliga för UFO-Östergötland och de sanningar föreningen arbetar med att delge folket. Deras dagar är räknade oavsett valresultat. Förblir de i maktens gyllene salar blir fallet garanaterat hårt, skoningslöst och väldigt långt. Förlorar de valet och hamnar i opposition tar vi oss an dem likt kackerlackor och krossar dem lekande lätt under stövelklacken. I vilket fall kommer de att förintas.

MVH/Ledningsgruppen

Detta är inget plötsligt gnäll över det varma vädret, jag har alltid sagt att sommaren är för varm för mig. 20 plusgrader räcker, blir det mer svettas man som en gris bara man vickar på tårna.

Jag klev ut ur duschen och tittade på klockan. Det fanns gott om tid att gå till systembolaget och en påfyllning är ju alltid välkommen. Nu är jag hemma igen och är sjöblöt.

Jag kyler mig med en kall burk mot nacken och ska strax dricka ett par stycken för att se om jag kan stoppa svettandet. Den som ändå vore afrikan resten av sommaren, de huttrar ju av kyla även vid dessa temperaturer.

Jag passade på att ta med mig några lappar med eldfängt material på fredagspromenaden. Med mig hade jag prima tejp, köpt på ICA för 7,50 kronor rullen.

Jag satte upp lappar inte bara i mitt närområde, utan även i centrum, ökänt för frekvent socialdemokratisk propaganda. Äntligen spreds det till folket vilka som sänkte Estonia, sanningen bakom Apollo 17 och mycket mer.

Jag kan rapportera att flera lappar satt kvar när jag förut tog min morgonpromenad, bland annat hade inte herrn i 28:an rört lappen på lyktstolpen utanför sin bostad. Han ska för övrigt vara djupt insyltad i LO:s lokala aktiviteter, så detta är förvånande, eller så har ryktet om mig nått även honom.

Högerhanden är redo och penna och papper finns. Det lutar åt en ny kvällspromenad, denna gången ska motalas invånare upplysas om andra viktiga saker. När tidningarna inte gör sitt jobb får privatpersoner göra det. Och som jag gör det.

MVH/Arg Motala-bo

Usch, på måndag är det dags att återgå till jobbet. Över fyra månader i en skitig verkstad innan man kan börja ana julledigheten. Ikväll är sista chansen att berusa sig utan att behöva snegla på klockan och den chansen ska jag ta. Fast man kan ju alltid ringa basen på måndag morgon och klaga på ryggen. Hmmm...