Nu har jag slagit Ganon, fulingen i Zelda-spelen. Jag köpte en Nintendo Switch tidigare i år, efter att inet ha spelat på jag vet inte hur länge. Kompisen tjatade om hur bra det var och jag hade lite pengar över, så jag blev med spel igen.

Jag hittade alla "shrines" (helgedomar?), men ett lyckades jag inte lösa/bemästra/klura ut. Keo Ruug, med undertiteln Fateful stars. För fan ologiskt och dumt, jag tröttnade. Vidare har jag hittat 517 så kallade korok-frön, det ska finnas 900. Jag har alltså missat 383 stycken, hur är det möjligt? De "ohittade" Korokerna måste gömma sig på annat sätt än de jag hittat, jag måste leta efter andra knasigheter än utplacerade stenar, ballonger och vad det nu är.

Jag blev akut kissnödig under spelets slutscener och rusade ut på toaletten. Missade därför en del, men så blir det när man dricker tre liter Dr Pepper medans man spelar. Inte mycket att se, dock, fast det kanske finns ett bättre slut om man fixar alla 120 "shrines". Jag vet inte.

Över 4000 spänn för att spela ett spel. Det var det faktiskt värt. Jo, jag har ju senaste Mario-spelet också, men det kommer jag inte att spela om, tyckte det var sådär. Förr gav jag aldrig upp, jag klarade så gott som alla spel jag köpte, nu blir jag less när saker går mig emot. Fast jag klarade Zelda ändå, hurra för mig.

Jag ger spelet fem Rohypnol av fem möjliga. Det är stort, utmanande och synnerligen underhållande. Jag tror bestämt jag spelar det igen, jag har några månader att avvara. Blipp, blopp.

Jag cyklade över till Nils-Erik på eftermiddagen, han hade något fantastiskt att visa mig. För övrigt är min cykel en Vega från 1939, den förtjänar en egen artikel. Hans väluppfostrade fru hade köpt en produkt i plast som man använder för att pressa saften ur frukt med. Resultatet blir en välsmakande dryck, så kallad jos.

Hans fru hade köpt apelsiner, hela fyra stycken. Jag hade gett henne tydliga order att inte komma hem med blodapelsin, för dem vet man aldrig med.

Apelsinen skärs itu, sedan trycker man snittytan mot den taggiga toppen av plastmaskinen (jag kallar den maskin, trots att den saknar rörliga delar) och simsalabim har det blivit dryck av den runda lilla frukten.

Det blev ett glas till Nils-Erik och ett till mig. Vi skålade som om det vore starksprit i glasen och lät oss väl smaka. Jag blev förtjust, jag blev nästan beroende på en gång. Drömmen vore att skaffa en egen jospress, men då vill det till att jag får fason på lilla frugan, så att hon inte spräcker den vid första diskningen.

Jag kommer aldrig att köpa jos på tetra längre, jag vill ha koll på vad jag förtär, man vill ju inte bli förtärd. Sunda vanor kan man aldrig få för många av, nu har jag fått en till.

MVH/Sune Andersson