Jag har tyvärr (för mig, ni skiter väl i vilket) blivit svårt sjuk. Det blir operation och det blir en ganska komplicerad sådan. Folk har dött för mindre och jag är skraj på riktigt. Jag är inte redo att dö, men redo blir man kanske aldrig. Lika bra att få det överstökat.

Pappa höll på att stryka med när han var lika gammal som mig, han fick en hjärnblödning. Men han hade saker att leva för, en familj och ett hederligt yrke och hans hjärta vägrade att sluta slå, han gav inte upp. Jag är inte lika stark som pappa och har inte mycket som får mig att orka kämpa vidare. Jag överlever inte en frostnatt.

Men allt är inte nattsvart. Jag tror på en fortsatt existens, jag tror på en Gud. Men tänk om det finns ett helvete, då hamnar väl jag där. Jag är ju en förskräcklig rasist, jag har lyssnat på black metal, jag har supit, jag har blivit demonernas (o)villiga verktyg genom att låta mig smittas med schizofreni. Och kanske finns det ett mellanting, det stora tomma där avitala spillror som jag hamnar. Jag har misslyckats med precis allt i detta livet, jag fortsätter väl att misslyckas på andra sidan. Ska jag bli en osalig ande? Jag som vill uppleva Guds kärlek.

I denna mörka stund tröstar jag mig med att jag kanske får möta de som gått vidare före mig, de släktingar jag hade kring mig för inte så hemskt länge sen. De är inte så värst många, men några är de allt. Det största blir så klart att få träffa min lillasyster som hängde sig för en tid sedan. Hon tog steget, hon hade modet. Jag ringde psykakuten och grät när jag övervägde samma sak. Jag äcklas av mig själv.

Vidare ska det bli intressant att träffa Opa, han dog året innan jag föddes. Han försmäktade bakom järnridån. Det kan inte ha varit lätt att ha utkämpat ett krig under hakkorsfanan och även ha varit medlem i NSDAP och finna sig omgiven av Den Stora Fienden på sin ålders höst. Jag har hört mindre smickrande saker om honom (soldaten Svejk?), men jag är inte intresserad av skvaller, jag vill höra och veta allt. Fast visst har jag en tvättäkta krigshjälte på rätt nära håll, det kan jag stolt berätta. Korpral (det gick ju rätt bra för en viss annan korpral, om ni fattar), men ändå full med utmärkelser. Riddarkors, javisst.

Ursäkta mitt dravel, men jag tänker inte riktigt klart. Inte lätt att summera 50 år i ett enda inlägg. Eller så är det det: Blaha, blaha. Jag tippar i mig ett sexpack billig öl och tar lite extra medicin, så kanske allt är över och förbi när morgonen gryr. Adieu, mes amis...

En titt i almanackan visar att ingen mindre än Hasso von Manteuffel rycktes ifrån oss för 40 år sedan. Värt att notera, då han inte var en simpel knekt, utan en härförare av rang. General, bärare av Riddarkorset. Han avlivade sovjetisk ohyra utan samvetskval under bland annat slaget vid Kursk. Hasso, Hasso, Hasso!

MVH/Werner von Oben