Herr Fritz Sauckel, SS Obergruppenführer, hade 1946 oturen att få ett rep lagt runt sin hals tills döden så småningom inträdde. Han var s k Gauleiter i Thüringen, den del av Tyskland min familj kommer ifrån.

"Fritz" Ernst Friedrich Christoph Sauckel dinglade i änden på ett rep tills döden så småningom ankom. Enligt segrarmakterna var han en avskyvärd brottsling och vem är jag att bestrida detta? Han kämpade för nationalsocialismen, men både den och han hamnade på sophögen. Sicken tur, fnissar jag fram. Under nazismens styre hade jag fått gräddfilen till gaskammrarna, ty det sägs att jag är psykiskt sjuk.

Vet inte riktigt var jag ska börja, men jag chansar...

Sent nittiotal eller tidigt 2000-tal började jag dra mig undan mer och mer, då det kändes jobbigt att vara bland folk och lusten att göra saker kraftigt avtog. I takt med att jag drog mig tillbaka började jag dricka desto mer. Konstigt nog skötte jag jobbet skapligt förutom att jag blev hemskickad för fylla en gång och blev anklagad av min chef att ha varit full på jobbet ytterligare en gång.

Samtidigt märkte jag att jag blev mer och mer misstänksam mot min omgivning. Jag slutade att ringa till kompisar, då jag misstänkte att de ville mig illa, och när jag gick hem från jobbet tog jag ofta omvägar, för att de lejda mördarna skulle få det lite svårare.

Jag pajade en fast telefon och två mobiltelefoner när jag plockade isär dem. Jag letade efter bevis på att mina telefoner var avlyssnade, men naturligtvis hittade jag inget konstigt. Det var bara min hjärna som spelade mig ett spratt, inser jag nu. I samma veva tänkte jag mycket på vad jag åt och var det var inhandlat, då rädslan för att bli förgiftad hela tiden fanns där. Kort sagt: Jag var paranoid.

Jag blev till slut inlagd mot min vilja, så kallad tvångsvård. Där blev jag ordinerad Zyprexa och jag förblev inlagd/inlåst en månad. Detta var tidigt 2006 och när vi nu skriver 12:e november 2007 har jag åkt jo-jo in och ut på stadens "dårhus" i 19 månader. Jag har varit mer inlagd än vad jag har varit ute i verkligheten och detta har varit förödande för både min initiativförmåga och mitt självförtroende.

Personalen som jag har kommit i kontakt med (mentalskötare och sjuksköterskor) har varit reko och behandlat mig med inte bara professionalitet, utan även medmänsklighet. Vi har lirat kort (tror nog jag slår självaste Vildsvensken på fingrarna), spelat minigolf och bowling och lagat mat tillsammans. Det har hela tiden varit öppna kort emellan oss...trodde jag i min enfald..!

Så idag hölls ett möte mellan mig, en mentalskötare och en sjuksköterska. De var som katten kring het gröt och jag förstod att de hade dåliga nyheter, bara inte riktigt hur dåliga. Då släppte de bomben; De vill ha in mig på ett gruppboende.

Herrejesus, vilka kretiner! De har fått allt om bakfoten. Visst, jag har en släng av en psykossjukdom med paranoia, men jag är inte schizofren och jag är inte deprimerad. Jag har haft det lite jobbigt de senaste åren, men jag håller på att kämpa mig tillbaka. Då kommer denna dolkstöt!

Sanna mina ord: Mig får de aldrig in på något gruppboende. Vårdpersonalen tror att de gör sitt jobb, men de är bara läkarnas lakejer och läkarna i sin tur står på regimens avlöningslista. Jag är regimkritisk och...ja, ni förstår. I Sverige finns inga gulag, men vi har psykkliniker och gruppboenden där dissidenter låses in.

Jag kommer att kämpa. Jag kommer att kämpa mot polisen. Jag kommer att kämpa mot vårdpersonalen. Jag kommer att kämpa mot alla och envar som hotar mig och min frihet. "I ain't being caught alive", för att citera Jon Voight i filmen "Runaway train". Så det så...