Hej igen, X. Det var länge sedan.

Hej, hej. Alltid kul att språkas med dig.

Hur lever livet med dig då?

Det är alla tiders. Var på läkarbesök idag, en turkisk läkare, eller något sådant. Jag förstod kanske vart tionde ord, men jag har en livlig fantasi, så jag fyllde i tomrummen.

Varför hade du läkarsamtal?

Klanten jag pratade med skulle bedömma om han kunde skriva ut ett förlängt sjukintyg till mig. Dock trillskades han, så jag måste gå på ett nytt möte. Blir det inte sjukskrivning då tänker jag slänga en näve bajs på honom.

Om du blir fortsatt sjukskriven, vad vill du göra med din tid?

Bra fråga. Sova så länge jag vill och studera ufologi kanske...och umgås med mina vänner Hasse och Ronny.

Vad händer om läkaren inte vill sjukskriva dig?

Då löper jag amok. River ned tavlor och kastar inventarier runt mig. Då vet jag av erfarenhet att det blir PIVA direkt. Spruta i rumpan och bältning. Jag är van vid tvångsvård och restriktioner, så det klarar jag lätt.

Känner du att du kan forska som du vill och öppet berätta om dina rön?

Nej, nej, nej..! Jag har tidigare haft säkerhetspolisen efter mig och de gör allt för att skrämma en till tystnad. Telefonavlyssning och svarta bilar med tonade rutor som hänger efter en till en början. Sedan blir det ett telefonsamtal och möte i deras lokaler i polishuset. Det var lite komiskt förra gången jag var där. Där var en bufflig, ful och elak snut, typ en gris. Sedan fanns hans tänkta motsats. Tänkta, säger jag. Om sanningen ska fram var han lika tölpaktig som sin kompanjon. Efter ett tag kröp det fram att de ville ha mig som spion. Jag svarade dem, det var orutinerat, men, men...Jag avböjde deras skamliga förslag i alla fall.

Om du träffar på en agent från en fiendeorganisation, eller kanske en smutsig kommunist, vad händer då?

Då åker kniven fram. Förhoppningsvis räcker det, men bröstar motparten upp sig blir det kallt stål i lekamen. Jag vägrar böja huvudet i skam, jag fortsätter kampen. Rättspsyk skrämmer mig inte.

Stämmer det att du har slutat med din tunga medicinering?

Nej, jag drar fortfarande i mig ett antal tabletter om dagen. Däremot tar jag inte full dos. Jag vill inte ligga i sängen och dregla hela dagarna, jag vill leva. Mentala handbojor, så beskriver jag pillrena jag tar.

Jag tror vi avrundar här. Några sista ord?

Kämpa på, alla motståndare till våra förrädiska riksdagspartier. Sextiotalet var den senaste gyllene tidsåldern. Vi behöver bara hänga de allra värsta landsförrädarna, sedan är vi på rätt spår igen. Sverige kan åter bli en suverän nation, ingen avlägsen provins i EU. Jag föddes in i en idyll, men lever nu i en pervers mardröm. Jag behåller mina drömmar och min önskan om ett homogent fosterland. Än finns det tid att vända skutan.

Jag har besvärats av kraftiga diaréer en lång tid. Känner inget "bajssug" långa perioder, men så slår det till och magen börjar rummla. Riktigt illa om jag inte är hemma, jag måste spränga ur mig lös avföring på momangen.

Nu har jag dock välsignats med bajskorvar, riktigt muskulösa saker. Känner jag mig bajsnödig några kvarter hemmifrån kan jag oftast hålla mig tills jag är hemma. Vet inte varför tarmsystemet är så snällt mot mig just nu.

Sist jag gjorde i brallan var när jag gick från en kompis ca 25 minuters promenadväg hemmifrån. Hos honom kände jag inget, men när jag hunnit kanske 100 meter började magen rycka och väsnas. Fördömt! Jag stannade till och uppbådade all kraft till att försöka hålla ihop ringmuskeln. Det gick inte.

Jag förbannade mitt öde och fortsatte gå. Då small det i brallan. En formidabel flodvåg av diarré vällde ur mitt inre. Stjärten blev varm och sedan kände jag hur det rann nedför byxbenen. Den promenaden hem kändes som den längsta någonsin. När jag till sist kom hem störtade jag mot toaletten och hann dra ned byxorna, men inte sätta mig på porslinsstolen: Jag sprutlackerade toaletten fullständigt.

Att nu kunna röra sig obehindrat i staden utan risk att mölja i brallan känns lyxigt. Om jag sedan ändå måste bajsa utomhus gör jag det och torkar sedan rumpan med medhavt toalettpapper. Mina tarmar lever inte längre sitt eget liv och det är jag tacksam för.