Råkade på "onomapoeten" Hogan härom morgonen. Han är en skön typ som alltid har nära till skratt och upptåg. Jag såg honom tvärs över gatan, när han som "värd", eller vad det ska kallas på lokaltrafiken väntade in sin spårvagn. Klockan var runt sju på morgonen och jag gnuggade mig i ögonen. Kunde det vara han, eller bedrog mig mina ögon.

Till slut tog jag mod till mig och konfronterade honom. Är det inte Hogan, kraxade jag. Jag fick en tom blick tillbaka. Nog var det han, men tusan, vad gammal han hade blivit. Jag presenterade mig med namn, men han var så såsig att jag tvivlar på att det gick fram.

Hogan var mannen med ständig erektion, mannen med en ordvits på lager i alla lägen. Nu såg han ut som en urdrucken festis, med insjunkna kinder och dålig hållning. Han har blivit mogen för ålderdomshemmet, men jag väljer att minnas honom som den gamäng han en gång var. Tidens tand har gått hårt åt honom. Jag väljer att avsluta som han ofta kryddade sina meningar: Sutt! Spjutt! Pjuff!