Det blir inga tabletter inatt, jag klarar mig utan dem. Jag har merparten på morgonen, vilket är ovanligt då den antipsykotiska medicin jag tar är tröttande. Jag har på eget bevåg medicinerat om kvällen, det är bäst så, oavsett vad läkarklantarna beslutat över mitt huvud.

Jag har saker att göra under onsdagen, jag vill inte sova bort ännu en dag. "Take these pills and shove it"!

Jag skiter i om mitt koncentrationsblodprov visar låga nivåer, vad fan ska psykskithögarna göra? Jag blev en gång när jag hade höga nivåer aktiv substans i blodet beskylld för att ha dragit i mig en näve piller för att vara på den säkra sidan vid tiden för provtagningen. Jösses! Klantarna på psykossektionen kan ta sig någonstans, jag slänger mina tabletter i soporna och de kan på sin höjd skälla lite på mig.

Jag är svårbehandlad, jag svarar dåligt på de flesta mediciner. Därför fick jag giftet Clozapine, då Zyprexa, Risperdal och allt vad de heter ej bet på mig. Men vet ni vad? Jag motsätter mig förgiftning, jag kastar endast i mig joxet sporadiskt och lever ett fullgott liv ändå.

Jag har ansetts som farlig och därför tvångsvårdats, flera gånger på PIVA som avdelningen kallas. Där hamnar "gräddan" av stadens fnoskiga, där övervakas man dygnet runt. Jag tror det finns plats för endast sju glada laxar där och i sällskap av de knasigaste av de knasiga har jag tvingats vandra fram och tillbaka i korridoren och tigga om benso för att bli skönt trött och sova bort tiden som högriskfånge.

Antipsykotisk medicin fördunklar mitt sinne och gör mig till ett dreglande kolli. Det är dagens sanning, den vanligaste biverkningen är ökad salivering, så jag får sova med en rejäl handduk på kudden. Som omedicinerad är jag en fritt tänkande medborgare med potential att störta regimen på studs, med Clozapine i blodomloppet skiter jag i allt och fattar posto i slafen utan att ens lägga två strån i kors.

Tro fan att jag hoppar över medicinen idag (officiellt igår, tiden går fort), jag har ingen lust att konstant vara sederad, vilket är smidigt för den förbannade läkarkåren. Jag var fruktad på avdelningen (inte bland mina medpatienter, då de hela tiden ville spela Fia med knuff), jag sa vad jag tyckte och tänkte och jag skrädde inte orden.

Jag ser fram emot en vardag med hjärnan i gott skick, jag kommer att leva livet fullt ut. Så länge jag inte yxmördar någon tror jag bestämt att grisen (snuten som vissa kallar dem) lämnar mig ifred. Jag gör som när den chilenske kommunisten, tillika högsta hönset på psykiatrin, beordrade mig att dagligen komma dit för tvångsmedicinering: jag struntar i det.

Ta er i baken, debiler i vitt! Jag seponerar skiten, som det heter på läkarspråk. Det enda som i fortsättningen glider ned i min hals är färdigrätter och starköl. Tabletter är till för de sjuka, inte för att kemiskt lobotomera regimkritiker.

MVH/Herr X