Det blev en promenad inatt, det tar jag till ibland. Jag satte mig i en busskur och tog en cigarett. Satt väl och funderade på meningen med livet och störde ingen. Då kom en polisbil och stannade. Rutan vevades ned och jag fick frågan vad jag gjorde. Minns inte riktigt mitt svar, men konstaplarna klev ur bilen och ställde sig framför mig på ett ytterst hotfullt sätt. Jag funderade på att springa iväg, men jag har ingen ork längre.

Jag blev inkastad i baksätet, jag skulle få träffa läkare. Jag hade god lust att säga till dem att det är jag som styr polisen, men de fattar ingenting. När vi väl kom fram till entrén vid psykiatrin försökte jag slita mig loss, de höll i mina armar. De måste ha tränat bra på Friskis och svettis, för jag satt i ett järngrepp.

En skötare "tog hand" om mig och grisen lämnade, de hade väl bråttom till McDonald's. Hamnade i ett litet rum och efter säkert flera timmar dök en läkare upp. Standardfrågorn fyrades av, men jag gjorde ett gott intryck. Det blev en natt på så kallad observationsplats. Jag fick inte gå ut och röka, jag fick inte ens en ostmacka.

Blev utskriven på morgonen och jag tackade för en skön och renbäddad säng. Jag är känd hos både polisen och psykiatrin, att de envisas med att trakassera mig efter alla dessa år. Nu blir det medicin och tidigt isäng, jag har ett uppdrag inatt. Hej, hej.

MVH/Herr X