Det var ett tag sedan jag hörde av min brittiska vän Calum. Han har pantsatt sin dator, så han är rätt svår att få tag på. Gissa om jag blev förvånad när telefonen ringde och det var han i andra änden. Han var i en liten ort vid namn Stranraer och skulle ta färjan till Nordirland.

Calum är probrittisk ut i fingerspetsarna och ogillar starkt skenheliga katoliker med förkärlek för små lena pojkar, kommunistiska IRA och annan irländsk skit. Han kommer att träffa sina vänner, vilka kallar sig Orangemen och kommer att dricka öl, prata fotboll (Rangers har ett fanatiskt följe i Ulster) och ha lite kul med lättfotade damer, de stiligaste Belfast kan erbjuda.

"Singing I am a Billy, no a Tim, singing I am a Billy, no a Tim" lät det i luren. Calum var full. Hoppas han har kul i den nedslitna hålan Belfast och hoppas han har kvar lösenordet till bloggen, han är ju lite dålig på att skriva. Inte dålig alltså, bara dålig på att publicera, saknar hans fyllepostningar. Heja Calum!