Jag har levt på nudlar, råa morötter och bröd utan pålägg under en dryg vecka. Det har gjort att jag kunnat spara ihop en slant vilken jag ska lägga på fler än en stor stark på bästa puben God vän. Här sitter jag med nästan femhundra koronor på fickan och det blir till hela tio öl på bästa puben God vän (av mellanstorleken). Vore jag alkoholist som Hasse hade jag köpt mig öl på Systembolaget, men jag vill helst rulla hatt på lokal, inte sitta på en parkbänk täckt av fågelträck och frysa. Naturligtvis ska jag försöka få med mig min besuttna vän Bosse Rulltårta, han brukar inte vara omöjlig att få att pröjsa en öl eller två. Hela världen möts på God vän och jag är redo för olika kulturyttringar som den för oss nordbor heliga snapsen. Jag går nu och lägger mig så blir det på med finskjortan och en kort promenad till mitt favvoställe imorgon. Ses vi i vimlet?

MVH/Ronny

Så sitter man ensam hemma igen efter nästan en månad på dårhuset. Jag har vårdats sedan den nionde april, först tretton och ett halvt dygn på PIVA, resterande tid på "vanlig" avdelning. Vad var vitsen med det då, undrar jag. Jag mår lika illa nu som när jag blev inlagd, kan inte påstå att jag vare sig hör mindre besvärande röster eller har minskad paranoia. Jag är inte utskriven än, men är lovad en utskrivning av chefsöverläkaren redan på onsdag om inget oförutsett inträffar. Med oförutsett menar jag hastig försämring och avbruten nattpermis, denna min första.

Jag kan inte fortsätta så här med regelbundna inläggningar, så mycket fattar till och med jag. Men vad ska jag ta mig till om mitt huvud åter fylls med knastankar? Nu denna gång vet jag inte riktigt vad som hände, men jag ringde polisen i ett desperat drag. Väl med bängen på tråden blev jag ombedd att ej störa dem och istället ringa psykakuten. Jag lydde, jag var desperat och sökte lindring även om den kom/kommer från ett skrå jag ej har något vidare förtroende för.

Dagen började annars skapligt, även fast det tog ända till klockan halv ett på dagen att få träffa läkaren och sedan ytterligare väntan på medicin för dagen att få med mig hem. Då tog jag till mitt universialtrick för att stå ut: vandra fram och tillbaka i korridoren. Chefsöverläkaren känner jag sedan relativt länge och henne har jag ett stort förtroende för och hon håller vad hon lovar, en utskrivning. Jag fick frågan vad jag skulle göra när en förhandling om fortsatt tvångsvård kommit till skott och jag sa att jag skulle skriva ut mig. Jag tvingades till och med lova att inte skada mig och det var i alla fall ingen lögn från min sida.

Jag har starkvaror till minst tre fyllor hemma, men tänker försöka att inte ta av dem och riskera att ringa ett fyllesamtal till avdelningen jag är inskriven på. Men vad är det för liv jag lever egentligen? Att sitta och uggla framför datorn hela dagarna börjar gå mig på nerverna. Fasen, jag är så hospitaliserad att jag saknar livet på PIVA, intensivvårdsavdelningen och då är det illa. Kära Gud, har du en plan för mig, ett syfte med mitt liv? Jag tänker så det knakar, men kan inte finna något.

MVH/Herr X