Skithögarna trillar av pinn som aldrig förr. En av de främsta på senare tid var CIA:s starke man i Latinamerika, Manuel Noriega. De amerikaner med flis och fallenhet för kokain och annat jox har honom att tacka för förstörda näsor och hjärnblödningar. Va' fan, socker ger en kick, men infödingarna har starkare doningar att erbjuda.

Oregerliga "naturfolk" (vilken jämra eufemism för blodtörstiga vildar) tarvar en stark ledare, annars hänger de sig åt kannibalism, incest och annat spännande. Till exempel asoeianerna i Guatemala har för vana att skära förhuden av pojkar och sy en förträfflig duk av deras skinnflikar. Fast denna fina och och av västvärlden oförstörda sed bleknar en smula då man inser vidden av deras fallenhet för trånga getanus.

Manne var antikommunist, men tyvärr var han även kapitalist. När han bekämpade rött slödder med vänster hand och försåg Nordamerika med droger med höger hand (den hand han runkade med till idolbilden av Margaret Thatcher) var han ondskans imperiums gunstling, men han gick på myten om sig själv och fick ett uppblåst ego av zeppelinarstorlek.

USA fick nog och sände sina lydiga trupper mot hans pluttland, då flydde han till ett obetydligt lands ambassad i ett desperat försök att komma undan sina forna herrar. Tuggummituggarna omringade byggnaden och plågade honom med högljudd rockmusik dygnet runt. Det funkade, själv hade jag välkommnat Ludgo Pelles ljuva toner, men hade nog imploderat om även jag utsatts för popmusik utan uppehåll. Den av akne svårt härjade statsmannen gav upp sitt dödsdömda försök att komma undan Den stora Satan och fann sig snart fängslad i staden Nya Havanna, eller Miami som staden en gång kallades när vita människor fortfarande syntes stryka omkring på gatorna.

Det blev några år i sinkabirum för Manne, men vad spelade det för roll? Hans Panama är fortsatt genomkorrupt och droger fortsätter att välla in i USA. Han bröstade upp sig mot mot herrarna i Vita uthuset, det räckte för att få sitt land invaderat och sig själv fängslad. Den gången USA:s krigsmakt slår hårt mot en välförtjänt mottagare applåderar jag försiktigt, inte förr. Och nej, Iran är inte lovligt byte. Men det är en helt annan historia.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag pratade med en bekant idag när jag satt i Hörsalsparken och njöt av några öl. Han hade suttit vid Stortorget och snuten var där inte bara en gång utan två. Snutarna hällde ut all öppnad dryck, dessa dyra droppar rann i rännilar på marken. De beor...

Snart är det den femte juni och äääntligen dags för lanseringen av Nintendos nya konsol Switch 2. Som jag har väntat, som jag har trånat efter den. Nu är den snart här och det känns stort. Jag brukar beställa inte bara film och musik från Gin*a, utan...

Idag var jag helt förstörd när jag vaknade och klockan var redan ett på eftermiddagen. Jag orkade inte ur sängen, så jag missade tisdagens umgänge i parken över några öl. Det har inte blivit mer än två folköl druckna idag, så gissa om min törst komer...

Nu är jag hemma, ute i friheten igen, efter exakt en månads vårdtid. Det blev som vanligt att flyttas runt avdelningarna. Som vanligt avverkade jag PIVA, avdelning 28 och avdelning 26. Vissa patienter var långliggare vilka jag kände igen från novembe...

Nu är jag hemma i min lilla lägenhet efter snart fyra veckor på dårhuset. Än är jag inte utskriven, men blir det på måndag då läkaren frågade om jag ville vara kvar på frivllig basis. Fri från tvångsvård vill jag bara hem, finner ingen mening med att...