På onsdag väntar främmande, då kommer Nils-Erik med liten fru hem till mig. Min fruga ska laga torskfilé och potatis och jag förväntar mig ett bra resultat, då Nils-Erik ej kan bjudas på vilka skulor som helst.

Efter maten ska vi spisa musik på min trogna vevgrammofon och röka Bellman-cigariller. Tror bestämt att jag öppnar en dyr flaska whisky (The Dundee), då det lossar tungan en smula.

Det har blivit dags att styra upp UFO:arbetet, att åter visa vem som bestämmer. Inga stora framsteg har gjorts på en tid och det är inget annat än en skandal, då långväga besök fortsätter i oförminskad takt, det är ren lathet att dessa ej har dokumenterats.

Jag börjar bli till åren kommen, men tyvärr ser jag ingen naturlig efterträdare. Den genomsnittlige aktivisten bär keps, tuggar tuggummi och bär jeansbyxor till och med på söndagar. Hur lågt kan man sjunka?

Reptilianer skulle kunna klafsa omkring i centrala Motala utan reaktion från den dumma massan. Sirianer skulle kunna likvidera landets elit (läs: UFO-Sverige) utan ens ett höjt ögonbryn. Det är dags att räta på ryggen och ta kampen och detta utan minsta tvekan.

Jag är säker på att Nils-Erik och jag kommer att styra upp arbetet, jag tvivlar inte en sekund på vår organisatoriska förmåga. Vi har med små medel åstakommit storartade resultat förr om åren och än håller vi krutet torrt. Minns bara mina två insändare i herrtidningen Se, de skakade om samhället i dess grundvalar. Nu skriver vi 2017 och än lever det gamla gardet. Med fast hand ska vi styra in ungdomen på rätt väg, under vår ledning skall motståndet blomma, ingen ånger, inga samvetskval. Med UFO:frågan högst upp på agendan ska vi rensa ut hela jädra riksdagen. Det är dags för upplysta medborgare att sätta dagordningen, inte tvålfagra politikersvin. Klatu verada niktu.

MVH/Vän av ordning

Har lite problem med osynliga män som pratar med mig, de kommenterar och befaller. Jag var till apoteket idag och hämtade ut medicin, vilket jag gör varannan vecka och såg mina övereblivna och orörda medicinpåsar på köksbordet när jag kom hem. Jag har slarvat rejält med mina piller.

Fast jag klarar mig, det brukar jag göra. Jag tror inte det blir så mycket värre, lite röster och viss paranoia kan jag ta. Och inte fan tänker jag kontakta psykiatrin, inte ens min välvilligt inställda kontaktperson på psykossektionen. Man blir inlåst ett tag och till vilken nytta? Sedan plågas man av att inte få röka som man vill, man får endast gå ut till rökplatsen med personal efter måltider, det blir ju bara runt fyra bloss om dan!

Sist jag blev inlagd, i februari, gick jag till snuten på fyllan och erkände Palmemordet. En sådan fadäs kommer inte att upprepas. Sommaren är här och med den en ofantlig törst efter frostiga öl. Inte är hasande i korridoren på avdelning 24 ett alternativ. Jag tar sikte på närmaste uteservering och dricker bort mina symptom.

MVH/Herr X