Nästa månad ska det anordnas ett världsmästerskap i friidrott. Det ska springas, det ska kastas, det ska hoppas. Jag antar att jag kommer att slötitta, men engagerar mig inte nämnvärt. Dock såg jag täflande på TV förut och Sverige representerades av två huldror, den ena sprang och den andra hoppade stav. Jag hoppas få se dem i London där mästerskapet kommer att hållas.

Jag tycker det är orättvist att ställa vita människor mot svarta, att låta dem tävla på lika villkor sida vid sida. Den svarta varianten av människa är starkare, explosivare och uthålligare än den vita. Titta bara på t ex 100-metersgrenen, där afrikaner (om än med amerikanska pass) dominerar fullständigt, eller de lite längre loppen där finlemmade kenyaner sopar banan med övriga deltagare.

Den vita människan lämpar sig bättre för att leda och planera. Visst, vi är inte främmande för kroppsarbete, men kan inte mäta oss med Moses Zwangewis tjurrusande på kolstybben. Jag imponeras av atleter som Carl Lewis, Ben "Stanozolol" Johnson och australnegern Cathy Freeman. Inte ens om svenska idrottare petar i sig ens hälften av de hormoner Ricky Bruch gjorde på sin tid har de en chans mot de afrikanska idrottarna.

Min hemstad lyckades i alla fall producera en OS-guldmedaljör och det var såklart "Topsy". En nordisk uppstickare bland alla svarta ansikten. Idag sätter Sverige stort hopp till negrinnor som Angelica Bengtsson och Khaddi Sagnia och det kanske är vägen att gå. Mindre hemvävt, allt är tillåtet i kärlek och idrott.

Äh, låt afrikanerna ta hem rubbet, då kan de få något att glädjas åt. Det kan de behöva då de har det tunnsått med Nobelpris. Råstyrka går hem vid ekvatorn, i höga nord krävs helt andra färdigheter. Citius, altius, fortius.

MVH/Werner von Oben

Det finns tre "utsatta" områden i min stad, Hageby, Navestad och Klockaretorpet. Navestad har alltid varit ökänt sedan det byggdes sent sextiotal. Det blev hem för främst arbetslösa och låginkomsttagare. Hageby ligger nästgårds och där växte jag upp. Även denna stadsdel hade sina bekymmer, men jag råkade aldrig ut för några tråkigheter. I höghuset jag bodde i fanns många barn att leka med, på baksidan fanns (finns) ett fint grönområde där vi brukade sparka boll. En arbetareklasstadsdel, men absolut ingen förhärskande misär, vilket området plågas av idag. Klockaretorpet blir jag inte klok på, den stadsdelen domineras av radhus, endast i centrum finns hyreskaserner. Lik förbannat har området förslummats de senaste åren.

Idag är ursprungsbefolkningen bortjagad och ersatt med våra nya herrar. Sketen svenska kommer man inte långt med, det ska vara farsi, arabiska eller kanske somaliska. Herr och fru Svensson fick skyndsamt packa kappsäcken när mångkulturen bultade på dörren. There goes the neighborhood.

Landsförrädarna i kommunfullmäktige har gjort tafatta försök att snygga till fasaden, bland annat genomfördes en omfattande ombyggnad av Navestad och Hagebyskolan, där jag spenderade hela min grundskoletid, bytte namn till Söderporten. Det är till att vara handlingskraftiga.

De tre "utsatta" stadsdelarna är förlorade, att slänga ut en endaste krona på att försöka ändra på det är bortkastat. Invasionen av Norrköping började i de södra delarna och äter sig skoningslöst vidare likt en aggressiv form av cancer. I kommunhuset svamlar dårarna under ledning av missfostret och sossekoryfén Stjernkvist om alla människors lika värde, medans de själva bor på tryggt avstånd från skiten. Nåja, snart knackar nog en jihadist på ytterdörren även i de finare kvarteren och ber om "respekt, mannen".

Min rörelsefrihet i min egen hemstad är kraftigt beskuren och värre kommer det att bli. Raketforskare från Afrika och hjärnkirurger från Asien dominerar stadsbilden, jag behöver inte ens ta en ryckig spårvagnsresa till tidigare nämnda stadsdelar för att få min dos mångkultur. Den lever och frodas överallt.

Du sköna nya värld? Ja, om man tokrunkar till idolbilden av Karl Marx kanske. Jalla, jalla, Sverige åt alla!

Författat av SFKO