Gänget och jag ska på asiatisk restaurang på lördag klockan tolv. Hitills är vi fyra som har meddelat intresse av att komma. Tyvärr blir vi bara grabbar, så det finns ingen att nypa i stjärten.

Jag ska be någon fota mig när jag äter, så får ni se hur jag ser ut nedsmetad med sushi och nudlar. Speciellt ni kvinns har flera gånger bett om en bild på lilla mig.

Jag går strax och lägger mig och jag gör det hungrig. Jag måste lämna plats för maten imorgon, jag ska försöka sätta världsrekord i ätning.

Det var en första klassens bedragare jag tänkte köpa en bil av. Den var rostig, knarrade och levde om och förarsätet var både nedsuttet och hade hål i sig. Denna skrothög ville säljaren ha 6000 kronor för. Nog för att Tatraplan är ett fint märke, men detta exemplar var i synnerligen dåligt skick.

Jag erbjöd stollen en femhundring, men se, det passade inte lurifaxen. Då hötte jag med näven och vände på klacken. Det blev ingen affär.

Jag får fortsätta skumpa runt i min Datsun. En bil är lite som en livskamrat, allt måste kännas rätt. Det gjorde det inte denna gång.

MVH/Arg motalabo

Tänk innan jag insjuknade i "min" psykossjukdom. Då arbetade jag vardagar och om helgerna hittade jag på roliga saker. Jag gick på krogen, jag sprang i skogen, jag lagade mat. Jag hade fullt upp.

Idag är allt en jämngrå sörja. Jag sitter och nöter byxbak, lägger knappt två strån i kors. Jaha, är det fredag? Så rullar det på vecka efter vecka och månad efter månad.

Det är sällan jag hittar på något och sällan som jag ser fram emot en endaste sak. Jag existerar, men mycket mer är det inte.

Jag kommer att slöa vid datorn några timmar till, sedan går jag och lägger mig. Jag vill bara sova bort eländet, eländet kallat livet.

MVH/Herr X