Var tyvärr och såg fiaskolaget Snoka på Parken. Tråkiga Gefle stod för motståndet och jag tänkte medan jag mumsade i mig korv att detta blir en lätt match. Hemma ska IFK slå de flesta. Drömmen om två raka segrar fanns där, men av den blev det intet. Lagen delade på poängen inför gäspande åskådare. Nu är hotet om degradering alltjämt levande. Jag är i besittning av träskalle, vilket betyder att jag kommer att närvara mot Häcken på söndag. Detta trots att jag idag inte orkar kolla in tabellen. Guldköping? Kanske inom en tioårsperiod, i år kämpar man för sin fortsatta existens i den högsta serien. Framåt kamrater!

Jag var ute och promenerade planlöst under dagen. Kände för att gå långt, så jag styrde stegen mot Navestad. Jag höll mig på utsidan av huskropparna, då området är ett av Sveriges värsta alla kategorier. När jag närmade mig Vrinneviskogen drog jag en lättnadens suck, jag blev varken rånad eller nedslagen.

Jag följde vägen mot Ensjön och snart dök den upp bland träden. Vid det här laget var jag en aning trött, så jag satte mig ned vid ett bord. Jag vet inte hur länge jag satt där, men det kan ha rört sig om en halvtimma. Då såg jag "den".

Ett starkt, pulserande ljus ackompanjerat av mindre blinkande diton drog till sig mina blickar. Vad var nu detta? Sakta, sakta sänkte sig ljusen mot vattenytan och rörde sig aningen närmare strandkanten. Då framträdde hela skrovet. Det var ett klassiskt ufo till formen, tefatsliknande i all sin prakt.

Jag satt som förstenad, jag hade inte sett ett ufo på bra länge. Typiskt att jag skulle göra det just idag, när jag lämnat kameran hemma. Nåja, minnet kommer att leva kvar.

Plötsligt gjorde farkosten halt, började snurra och försvann med vansinnig hastighet samma väg den kommit. Kvar satt jag med gapande mun. Jag satt kvar en bra stund, ifall farkosten skulle komma tillbaka, men icke.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta mig vid telefonen. Jag ringde ledargarnityret i Östergötland och naturligtvis UFO-Sverige. De trodde att det jag såg verkligen var ett ufo. Roligt, eftersom jag upplever dem som överdrivet skeptiska till fenomenet med besökande utomjordingar. Nu har jag en förträfflig historia att berätta på nästa möte.

For no apparent reason (other than the love of fitba and Hearts) I choose to remember William "Willie" Bauld. The man with many (six) names and an above and beyond good ball sence. As an Auld Reekie boy from birth he was destined to join Hearts and so he did. Wearing the maroon strip he helped the club win matches, titles and glory. In doing so he won a place in the heart of all muggins in Edinburgh. The team could use a man of your quality today, when we have to struggle to remain in the premiereship, rather than grapple for the title. They don't make 'em like they used to. Keep on with your "kickabout" in the heavens. In spirit you're beside me whenever I attend a home match.