Jag sitter på en mindre skatt, kanske inte värd så värst mycket pängar, men den har ett sentimentalt värde för mig. Jag pratar om serietidningar, sin tids värsta gissel.

Jag fick en bunt tidningar av pappa, mest Svenska Mad, från sextiotalet. Endast ett fåtal är i acceptabelt skick, man läste ju dem med kladdiga fingrar. Pocketboken "Son of Mad" har jag fortfarande bevarad, minns ej utgivningsåret, men den kan jag nog kränga för en hundring eller två.

Vidare har jag en skaplig hög med "Agent X9", bland annat det första hundrasidiga numret från 1971, efter sammanslagningen med de två magasinen "X9" och "Agent". Den köpte jag i Tokholm 1985 för 170 spänn. Ja, jag minns det än.

I mina skåp finns andra alster, varför inte locka med första numret av "Attackserien" i nyskick?

Jag har inte aktivt samlat på säkert över 25 år, men mina magasin åldras likt ett snoffsigt rödvin.

Den enda tidning man får lite stålar för är första numret av "Kalle Anka", men den har jag såklart inte. Ja, ja, jag har inga planer på att sälja min tidningar för en struntsumma, syrrans grabb ska få dem.

På min tid fascinerades man av vardagslivet i Ankeborg, idag runkas det till massproducerad manga med barnpornografiska undertoner. Att bläddra i mina gulnade alster är som att färdas tillbaka i tiden, vem behöver en hutlöst prissatt kommunistisk Bamsetidning?

Hjärtat av Europa sökte rättvisa och rättfärdiga män runt om kontinenten greppade sina gevär och drog ut i strid. Jag har några krigare i min släkt, inte överdrivet många, men de finns där. En jag tänker på just nu var Oberfeldwebel och skytt på ett flygplan. Man behövde inte vara general med lullull på bröstet för att vara hjälte, det räckte att visa mod i strid och visa ryggrad när andra gömde sig i skuggorna och drog rövarhistorier på säkert avstånd från fronten.

Min nu döda släkting var en prima skytt och under en nattlig räd förstörde han och övrig besättning en hel hög med fiendeflygplan, det måste ha svidit i krigsförbrytaren Arthur "Bomber" Harris' hjärta. De hann aldrig lyfta och terrorbomba europas civilbefolkning, en handfull tappra män ville annat.

Han mottog Riddarkorset, men vilade inte på lagrarna. Han fortsatte sin och europas kamp ända in till slutet, fram tills man kunde skåda kosackernas ruttna tandgarnityr och jänkarnas idisslande käkar från första parkett.

Min släkting, min förebild, överlevde kriget, men fann sig snart bakom järnridån. Han skulle komma att leva flera årtionden som förtryckt medborgare under Walter Ulbricht's sylvassa stövelklack i en stat dagens Sverige avundas.

Han levde hjälterollen under några turbulenta år och jag hoppas att det vägde upp ålderdomen som eländig träl i en kommuniststat. En gång trogen sitt rättmätiga land, för alltid trogen detsamma. Detta oavsett graden av förtryck.

Total seger! Vi kom, vi drack, vi raglade hem! Det började på en kinarestaurang, vi vräkte i oss nagget och det blev ett par öl att skölja ned skiten med. Sedan till en om sommaren öppen servering för fler öl. Såg till min fasa in i köket hur en servitör tog en tugga pommes frites från en gästs tallrik och la tillbaka halva på densamma. Men vad annat är att vänta av araber?

Vi var bara tre, men förlorade den ena till en taxi. De tappra två som återstod hamnade på ett annat uteställe för mer öl. Det roliga tog slut efter en incident med kroppsvätskor på toaletten, vi blev utschasade.

Äh, jag har dryck i kylskåpet. Tidig hemgång är skonsamt mot plånboken. Det blir att dricka sig medvetslös, sedan är det lördag när man vaknar till nedkissad. På lördag väntar mer festande, vad annat är att vänta från en förhärdad dipsoman som jag? Önskar Dig en lika trevlig dag som jag haft.

Äh, jag blev nekad servering nyss. Jag var inte ens full, det var helt oväntat. Jag svor åt idioten i baren, sedan blev jag utslängd av en vakt. Fy fan! Ska man inte ens få gå på lokal och läska sig lite? Jag kommer inte att sätta min fot på skitpuben på länge, jag har fått nog. Usch!

Tja, det är jag som är Ronny. Jag dricker öl och fjolldricka (vin) med min kompis Bosse Rulltårta. Vi ska snart på krogen, det blir som vanligt God vän. Jag är kompis med Hassan, han som äger stället. Sist bjöd han på en snaps, dä var jävligt shyst. Jag hoppas att snygga brudar kommer dit, jag är sugen på lite hångel. Vi tar spårvagnen till stan, taxi blir för dyrt. Jag ska bara bajsa, sen är jag redo för en sista öl innan vi sticker. Bosse hälsar.

Tokkärringen MV, överläkare på sjukstugan i Norrköping, är en sadistisk och maktfullkomlig skithög. Hon var ytterst otrevlig mot mig vid min senaste inläggningen och klagade på att jag sökt vård. Jag mådde ju för fan dåligt!

Med ett överlägset flin sa hon att hon skulle dra in min benso, min livlina. Nu har jag bara antideppresiv medicin mot ångest och den hjälper inte ett skvatt.

Pinochet spolade i toaletten och skiten dök upp i Sverige. MV är inget annat än en illröd förkämpe för den judiska kommunismen. Sedan sitter denna vidriga pykniker och dikterar villkoren för en för tillfället trasig själ.

Kortlemmade bergsmänniskor har inget i Sverige att göra, de bör stanna i sitt eget hemland och förpesta livet för sina medmänniskor med sin förbannade marxism. Jag blir spyfärdig vid åsynen av MV, ett fegt kräk som flydde sitt land istället för att ta kampen.

Jag tror bestämt att jag sjunger en liten truddelutt för henne nästa gång vi råkar på varandra: SS marschiert in Feindesland. Några verser av den och man blir snart bältad. Jag är inte den genomsnittlige psykpatienten, jag dominerar hela avdelningen med mitt knivskarpa intellekt. Jag föraktar alla läkarklantar och speciellt fulingen MV. Jag är inget dreglande mongo, jag är partiledare, krigare och obotlig nationalist. Det är bäst att ni håller fingret på larmknappen, det gäller alla, från läkare till skötare. Med en bärsärk på avdelningen går ingen säker, jag knycklar gärna till alla jag råkar på. Don't tread on me.

MVH/Herr X

Äntligen kan jag spela musik i datorn, det har varit krångel förut. Lyssnar just nu på Cockney rejects, ett fint gammalt band från slummen i London. Tidigare blev det en skiva med Straw dogs, ett annat prima band med arbetarklassrötter. Hela min skivsamling ligger i högar, jag har ingen ordning på den, så jag brukar ta en CD ur högen och hoppas på det bästa. Hitills har jag inte blivit missnöjd. Jag kan bara hoppas att grannarna är nöjda med mitt val av musik.

Jag har tippat i mig några öl, tyvärr är whiskyn slut. Jag kan inte gå till systembolaget för att fylla på heller, jag har blivit nekad att handla ett par gånger i år redan. Jag får klara mig med det jag har hemma. Det är ju imorgon det smäller, med en krogrunda, vilken börjar redan klockan ett på dagen, men jag vill inte sitta på rumpan och vänta på morgondagen, jag tar mig ett rus här och nu. Ölen är förstås Bellman, den är favoriten. Fast egentligen föredrar jag Löwenbräu, Kaltenberg och Gösser, men de finns inte på "mitt" bolag. Nåja, det viktigaste är inte smaken, det är fyllan som är det primära. Skål!