Min kontaktperson svarade äntligen i telefonen efter att jag sökt denne flera dagar. Jag sa att jag ingen mer benso behöver, men att jag hamnade i en svacka förra veckan och behövde det då. Jag har min benso vid behov, tar den inte varje dag. Jag fick rådet att kontakta akutenheten nästa gång jag försämras och det lovade jag att göra. Men jag vill inte sitta och ringa dem om nätterna, man kan ju bli inlagd. Jag får hanka mig fram på 20 milligram Oxascand, det är bättre än inget.

MVH/Herr X

Jag funderar på att dra nytta av en gammal bekantskaps färdigheter. En burlesk och skurril herre som vet att reta gallfeber på folk. Kanske får han lösenordet till bloggen, kanske inte.

Han är kunnig på det här med datorer och jag tänker ibland på att det vore gött att starta ett forum, precis som på den gamla goda tiden. Öppet för alla politiska åsikter från Kommunistiska partiets till Motståndsrörelsens.

Hör av dig till mig om du är på, kompis. Jag har all tid i världen att sitta och banna folk som du/jag/vi retar oss på.

MVH/Werner von Oben

Vi har två medarbetare i Fjärran Östern, nämligen Kim Park från Sydkorea och Kenta Kawasaki i Japan. De berättar båda att coronasmittan inte biter på dem, då de har utomjordiskt beskydd. Tyvärr har de kärlekshotell Kenta spenderar sina yen på tillfälligt stängt, det har gjort honom mycket nedstämd.

Kampen går vidare där borta, trots hotande hosta och snuva. Kenta berättar att han författar flygblad för att få tiden att gå och att han har telepatisk kontakt med vänliga utomjordingar. Han sitter mest hemma, men så fort smittan klingat av kommer han att ge sig ut på Tokyos trottoarer och promenadstråk och skrika sig hes för Saken.

Kämpa på, grabbar. Sprid ordet så era slöa landsmän sätter wasabin i halsen. Arigato musashi!

Det sa knäpp i skallen förut. Ingen Lidnersk knäpp, knäppen var rent sinister. Jag hade helst inte velat få besök i huvudet idag, men nu är det som det är. De gapar och skriker på mig. Än ska de ha mig i Vidablick, än ska de ha mig i Ljura. Jag kan inte ensam färdas runt stan och kämpa mot strålar, jag måste ha minst en stridskamrat.

Jag är tillsagd att ringa akutenheten när det kör igång i skallen, men de slöfockarna delar inte ens ut medicin när man gråter av sorg och skräck. Jag har ett helt stjärnsystem efter mig och vi är inte många kämpar på planeten. Inte av min kaliber åtminstone. Det en akutenhet kan göra är futtigt, de har inget att erbjuda mig.

Jag lämnar lägenheten så snart jag skrivit ett avskedsbrev. Jag hoppas att jag kommer hem igen, men räknar inte med det. Allt för kampen, banzai!

MVH/Herr X

Det blev ett par timmar på Mötesplats Helknas. Jag tog fyra koppar kaffe och satt hela tiden i cafét. Lättgympa och annat stolligt kan de behålla för sig själva. Som tur är satte sig en ur personalen vid samma bord som mig och vi snackade om allt möjligt. Övriga besökare är såsiga i roten, det blir inte mycket vettigt man får som svar eller reaktion på det man säger. Men killen (vikarie) ur personalen är rolig att prata med. Han kör Triumph och det gjorde jag också när jag hade jobb och var frisk i huvudet. Man kan ju gå till mötesplatsen och skratta åt besökarna, men jag vill varva det med seriöst snack och det kan jag göra så länge vikarien är kvar. Jag går dit imorgon också för nya glada skratt.

MVH/Herr X

Jag ska hämta Oxascand på mottagningen och kommer att nämna för medicinutdelaren att jag vill byta till Stesolid, alternativt få högre dos av den jag redan har. Två ynka Oxascand räcker inte.

Vi får se om jag springer på min kontaktperson. Gör jag inte det testar jag att ringa några gånger. Jag är angelägen om att få starka doningar i höga doser, jag kan inte vänta hur länge som helst.

Jag har slutat upp med dumheterna att ringa akutenheten och gråta, det är ju bra. Men det var väl sist jag var uppe hos dem som jag fick lite extra Oxascand. Det kanske jag får en gång till, fast det tror jag inte.

Jag träffar psykiatrin nästan varje vecka och jag har stämpeln som Norrköpings sjukaste man på mig. "Nej, nu kommer han igen". Nåja, ge mig bara medicin i adekvata doser så sköter jag mig själv. Nästan.

MVH/Herr X

Idag är det vilodagen och jag tar mig an den som vanligt; Några glas punsch och en biskvi eller två. Jag sitter i herrummet och bara njuter. Jag tänker bli salongsberusad, sedan skriver jag en arg insändare till den lokala blarran.

Frugan blir inte lottlös hon heller. Jag har nyss varit nere i källaren och bytt vatten åt henne och hällt upp rikligt med torrfoder. Hon står sig till på tisdag.

Efter att jag skrivit min insändare kommer jag att telefonera min gode vän Nils-Erik. Vi ska prata gamla minnen hade jag tänkt. Telefonen är en fantastisk uppfinning och jag har haft en i min ägo sedan 60-talet. Jag kan sitta i favoritfåtöljen och prata med Nils-Erik som om han stod precis brevid mig.

Nu lämnar jag datorn, jag ska spisa musik.

MVH/Arg motalabo

Ronny tycks tro att jag är gjord av pengar. Han ringde förut och tjatade på mig om att få låna en hundring eller två. Jag sa nej, det är en vecka kvar tills min pension kommer, jag måste hålla i stålarna. Jag tycker det är trevligt att gå till puben och skulle gärna göra det oftare, men plånboken säger stopp. Rätta munnen efter matsäcken, Ronny!

MVH/Bosse Rulltårta