Jag har levt med min schizofreni ett antal år. Ofta sätter sjukdomen käppar i hjulet, men vissa dagar mår lika bra som vem som helst. Dock lever jag med ständig oro att åter bli psykotisk och kräva inläggning. Man kan aldrig slappna av helt med schizofrenin i bagaget.

Jag har upplevt vården innifrån. Tidvis svårt sjuk med starkt vårdbehov, många gånger tvångsvårdad med restriktioner. Som tur var blev jag inte lämnad vind för våg efter att jag blivit utskriven, det fanns stöd att få. Jag fick olika former av terapi och jag fick umgås med andra med samma diagnos i psykossektionens regi. Det blev verkligen ett lyft för mig.

Sedan kom förändringen med stort f. De styrande måtte ha ojat sig ordentligt över hur bra vi med schizofreni hade det, för numera har jag och många med mig fått smaka på besparingar och nedskärningar som aldrig förr. Den egna avdelningen för oss med psykossjukdom? Puts väck! Musikterapi? Nej, nej, bort med den. Konstterapi? Ja, ni fattar väl?

Jag har god kontakt med viss vårdpersonal. Många av dem har gått vidare till andra sysslor, gett upp psykiatrin helt. De känner vanmakt och ilska över hur de behandlats och hur psykiatrin allt som oftast fått stryka på foten. Den senaste dåliga nyheten kom därför inte som en överraskning. Den så kallade mellanvården läggs ned. Livlinan när man mår dåligt utanför kontorstider försvinner även den. Hur tänker de styrande?

Vi är många med psykisk sjukdom, vem som helst kan drabbas. Varför då denna diskriminering? Finns det en tanke bakom nedskärningarna annat än att göra en kortsiktig vinst? Jag tvivlar.