En återkommande besökare (Mustafa) tipsade mig om en kanal på Youtube kallad "Originalen på stan". Har faktiskt fått tips om den tidigare. Ja, jag klickade på länken. Den började mer som skoj, men nu ska det vara så allvarligt. Snubben bakom den (stan är liten, jag vet vem han är) gör nu tafatta försök att hjälpa. Jag vill att han ska driva med avskrapet.

Jag brukar röra mig på stan. Irra, snarare, och stå och hänga här och där, oftast med en cigarett i hand eller mun. Jag bara väntar på att XXX ska komma fram till mig och be om en pratstund. Den ska han få och som han ska få den. Blir stoff till förstasidan på Norpan.

Fyllon är roliga (när de inte är fullproppade med amfetamin), men jag är ännu roligare. När sanningen om SÄPO och annat förbjudet ska fram är jag mannen att vända sig till. Jag har inget emot att synas offentligt, jag hoppas den där intervjun blir av.

MVH/Herr Y

Det har gått jättebra, har inte haft någon kontakt med psykiatrin på fem dagar. De skulle ringa igår eller idag, men jag hörde inget. Eller så sov jag hårt, det gör man ju på 700 mg Clozapine.

Jag har kämpat på på en daglig (fyra dar i veckan) sysselsättning i nästan sju år och kände att det fick vara nog. Då drogs en stor apparat igång, där jag kallades till möten och bland annat "erbjöds" inläggning. Mig ska di alltid punktmarkera.

Nu har jag gått hemma i drygt en månad och det funkar hur bra som helst. Jag är på Internet en hel del (surfa kallas det) och spelar lite TV-spel. Dessutom sover jag förstklassigt, även om det ibland blir på dan. Vadå, jag uttråkad (som Alfred E Neuman kunde ha uttryckt sig)?

Jag var inne på min e-post, eller vad det heter, och rensade, jag får så mycket strunt. Då såg jag ett hotfullt meddelande från den 22:e oktober. Att de ens försöker, e-posten fixade en vän åt mig, den har jag egentligen ingen nytta av. Jag sitter hemma och barre njuter, hoppas jag sysselsätter minst två heltidsarbetande terapeuter, eller vad de nu vill kallas, med fruktlösa försök att delge mig deras oro och blödande hjärtan.

Tyvärr måste jag upp redan vid tio imorgon, mitt boendestöd kommer. Tidigt isäng, eller vaknatt, det är frågan. Jag skojar friskt med boendestödjarna. Förra veckan hade jag på mig min IRA-tröja och sa att de var de bästa. Tanten log försiktigt och höll med. Kanske ska jag prata väl om Idi Amin imorgon. Eller gjorde jag det förra månaden?

Jag är psykiskt sjuk, men jag vet om det. Vem fasen behöver samhället när man har frysen full av färdigrätter och en limpa cigaretter på köksbordet? Jag är den sanna rebellen!

MVH/Herr X