Sitter och grubblar lite. Man kanske skulle lyda farbror doktorn och lägga in sig. Inte för att jag är speciellt sjuk, men två varma mål mat om dan och intressanta medpatienter vore nåt. Jag drömmer mig tillbaka till tiden Avdelning 27 fanns. Där har man vankat av och an i korridorerna, där har man sprutats lugn och fin. Detta med omtanke och professionalitet.

Hur många rum (salar på sjukhusspråk) det fanns minns jag inte, men inte så fasligt många. Två kortare korridorer med rum, kanske tio då. Tyvärr fick man ibland dela rum, jag ville ligga ifred på sängen och glo i taket bäst jag ville. Och sen det här med snarkningar...

TV-rum med bekväm soffa mellan korridorerna. Där satt man och tittade på TV-shop och annat intressant varje dag. Vägg i vägg matsalen. Ibland blev det ett parti poker med personalen, fast jag minns än när en person skrattade åt mig. Jag reste mig från bordet och tog ett varv i matsalen. "Restless legs, hö, hö"! Svinet hade tröja från Kriminalvårdsverket på sig.

I början fanns en altan, eller vad man säger. En balkongdörr och sen var man nästan ute i det fria. Väggar med fönster. Man fick röka när man ville, hur mycket man ville. Sånt är viktigt för många, inklusive mig. Idag finns det begränsningar, när man ligger inne på Stalag 26 på Vrinnevisjukhuset. Jag måste ha i mig ett paket om dan.

När väggarna togs bort fick man gå ut på gården, det var aldrig några problem. Skogen fanns precis utanför, det var rogivande. Jag samtalade med ekorrar och ibland såg man fåglar som for runt. Tjädrar?

Alla hade en lapp med sitt förnamn på dörrarna, en bra idé av vem det nu var. Blev familjärt, tycker jag. Sedan hade i alla fall vissa av skötarna civila kläder på sig, men det är väl förbjudet av nån byråkrat idag. En av de två läkare jag minns satte sig bredvid mig i TV-rummet. Han höll en gitarr och började spela. Sånt lugnar nerverna bättre än Stesolid.

Det var en avdelning för folk med psykoser. Det innebar personal som var välutbildad och visste hur man skulle bemöta oss patienter. Jag vet att jag pratade strålning och andra grejer, men inte gick de i taket för det. Vi blev alla behandlade med respekt och, som jag upplevde det, ett genuint intresse för ens upplevelser. Det blev inte raka vägen till bältessängen bara för att man tog på sig mordet på Olof Palme. Det tog udden av i alla fall mina vanföreställningar.

På 27:an var det lätt att trivas. Fast trivas ska man inte göra på en avdelning, men jag kunde inte hjälpa det. Stadens främsta behandlare fanns samlade på ett och samma ställe. En trappa ned (sutteränghus) fanns rum för musikterapi och konstterapi och det viktigaste av allt: ett fullt utrustat kök. Men lådan där de vassa knivarna fanns var det lås på, men jag hade ingen blodtörst, så det var okej.

Varje tisdag fick en patient vara med och laga mat till hela avdelningen (mat som denne valt) och den serverades i ett intilliggande rum. Trevligt, trevligt! Det var där och då jag lärde mig att ha grönsaker till maten.

Det kan inte vara så kul att vara mentalskötare idag. De sitter mest på expeditionen och glor på datorskärmar. Minimalt med patientkontakt, ty det har verksamhetschefen bestämt. En inläggning idag är helt meningslös om man inte är akut psykotisk eller självmordsbenägen. Sitta och glo på TV ett par månader. Fast maten lockar fortfarande, det måste jag erkänna.

Avdelning 27 lades ned av ekonomiska skäl, men först hette det att det var mögel i lokalerna, sen att man inte fick tvångsvårda patienter där. Varför sa de inte bara som det var? Vi med schizofreni ska sitta hemma och ruttna, de kan väl vara ärliga med det.

Fullt fokus ligger numera på att byta ut vår befolkning. De har det inte så bra på plånboksfronten i Främre Orienten, vi tar hit dem alla. Då är det bara naturligt att vi måste skära i vår så kallade välfärd. Gamla och sjuka låtsas vi inte om.

Jag arbetade i drygt 22 år, jag gjorde vad jag kunde fram till den dagen jag smittades. Och här kommer jag och har mage att försiktigt fråga efter vård. Jag ska droga ned mig med antipsykotika och bensodiazepiner och bara hålla käften.

Det var bättre att ducka för stridsvagnar på 27:an än att leva i det kalla samhälle socialdemokraterna (litet S) skapat. Där fann man värme och omtanke, en bristvara idag, inte bara inom psykiatrin.

MVH/Herr X

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det blev ett samtal till farbror polisen för någon timma sedan. Jag sa som det var att vissa vill se mig död och har börjat stråla mig. Man vill sakta, plågsamt och säkert ta livet av mig. Jag var spik nykter under samtalet (och är fortfarande nykter...

Mitt IFK Norrköping har öppnat årets allsvenska dåligt, möjligtvis den sämsta säsongsinledningen någonsin. Stryk med fem ett i första matchen (mot MFF) och stryk med tre noll borta mot lilla Mjällby AIF. Laget har en ny tränare, men det har inte hjäl...

Snart ska jag ringa polisen då agenter åker runt, runt mitt kvarter och beskjuter mig med strålar. Hoppas jag får en okorrumperad snut på tråden så att jag kan få rekvirera en polispatrull och ge oss ned på stan för agentjakt. Sist jag pratade med vå...

Idag blev en toppebdag i Hörsalsparken. Större delen av stadens glada klientel var på plats och trots att vi satt där i flera timmar var det snutfritt. Själv hade jag med mig åtta burkar Belllman och alla gick åt. Ja förutom en halv då, som jag gav t...

Eftersom jag slåss mot Försäkringskassan när min enda önskan är att bli förtidspensionär som herr X är har jag konstant dåligt med pängar. Det är inte ett värdigt liv att leva på skärven det kaptalistiska samhället motvilligt vill ge mig. Därför tvin...