Jag vill hissa Lasse, hissa Lasse. Hissa upp honom i närmaste lyktstolpe. Nej, jag har inte druckit för mycket öl, jag är helt nykter, men att bara tänka på Lasse gör mig arg. Och inte fan vill jag tänka på honom så här en fredagkväll. Lasse, du vet förmodligen vem jag är och lita på att jag vet vem du är. Minns du vårt hastiga möte den där septemberdagen en gång för länge, länge sen? Det var kul, kanske råkar vi på varandra igen. En sista gång?

Har varit en sväng till Mötesplats Idiot, stället för psykiskt sjuka i Norrköping. Jag har varit där så pass mycket att jag känner igen de flesta och vet deras namn. Som vanligt sitter de till och från i grupp och läser tidningar eller stickar. Helt meningslöst, sånt kan man göra hemma.

Det roligaste var när "Doktor Glas" (kompisens öknamn på en tjomme) stötte knät i ett bord och liksom ylade av smärta. Jag skrattade gott och pekade finger, det är sånt som livar upp mig.

Jag går främst dit för billigt kaffe och billig mat, de aktiviteter Mötesplats Idiot erbjuder är inget för mig. Bland annat sitter de i ett rum och sjunger tillsammans till klipp på Youtube. Då är man riktigt sjuk om man har utbyte av sånt.

Jag behandlas som spetälsk av personalen, men det är ju bara bra. Jag drar skämt och pratar sport/musik, jag har inget behov av socionomer eller vad de nu är. Deras dösnack ger mig ingenting.

Självklart rycker jag i entrédörren klockan tio på måndag morgon. Kaffe för en femma och en cigarett utan filter är en bra start på veckan. Mötesplats Idiot är inte helt värdelös.

MVH/Herr X

General Hans-Adolf Prützmann öppnade sina stålblå ögon för första gången denna dag år 1901. Inte bara militär, utan även polis. Minst sagt av annan kaliber än stolpskott som Carin Götblad, Sten Isidor Heckscher och andra fähundar som svärtat ned den svenska poliskåren. Svinga du din batong i Valhall, Hans-Adolf.

Visst är jag lite skadad, jag hajar till när jag ser klistermärken när jag är ute och irrar. På en plats har det förekommit sverigevänliga märken en längre period, ibland sitter de uppe flera dagar innan de ståndaktiga (stollaktiga) "antifascisterna" klöst ned dem med sina sorgkantade naglar.

Idag drog ett märke på denna plats till sig min uppmärksamhet. Ett intetsägande märke med bara text på, alltså inte avsett att locka till sig folks nyfikenhet, utan bara där för att skicka en signal till den vita människans försvarare.

Detta märke var av plast, men jag tycker bara det gör saken enklare. Man får loss ett hörn och sedan är skiten borta. Men eftersom kommunistsvinen backas upp av regimen har de förstås råd att trycka nya på löpande band. Men jag gör vad jag kan i alla fall.

"We are Dalarna" var organisationen bakom klistermärket. Jag använde en sökmotor, men jag vill absolut inte belöna dem med ett virtuellt besök, jag inser mycket väl vilken smuts de representerar.

Under första halvan av 90-talet var jag själv ute och satte upp märken. Det blev flera tusen om året och den vänstervridna blaskan Folkbladet skrev en mindre artikel om saken, eller om det var på ledarsidan det togs upp. Det gick ut på att bara för att det syntes mycket propaganda behövde det inte innebära att stödet för partiet (det var just ett parti) var stort. Där hade de faktiskt rätt, men gissa om jag njöt av publiciteten.

Inte har jag slitit ned många kommunistmärken, men några i veckan blir det i alla fall, det retar nog de blodfattiga kommunistsvinen. Gammal man gör så gott han kan.

MVH/Werner von Oben

Jag måste köpa en ny högteknologisk produkt, det är min trogna gamla telefon som håller på att lägga av, den behöver bytas ut.

Jag minns inte när min befintliga apparat inköptes, men det var förmodligen på det glada sextiotalet. Efter ca femtio år får man kanske acceptera att saker går sönder, men visst känns det tråkigt och onödigt att behöva byta telefonen redan nu.

Jag har under en period störts av bland annat skrapljud när jag talat i telefonen, vidare har signalen varit konstig och svag när den ringt. Jag trodde först att det var en socialdemokratisk attack, men efter att ha rådgjort med Nils-Erik kom jag fram till att telefonen var trasig.

Jag besökte en elektronikbutik inne i centrum idag, men återvände tomhänt. Jag vill ha en telefon med nummerskiva, men allt som erbjöds var invecklade apparater med knappar. Sånt har man sett i Hollywood-filmer och det är inget för mig.

Den duperade svensken använder väl knappt den fasta telefonen, att prata strunt medan man promenerar, eller befinner sig utomhus, är av nån anledning populärt. Ett sådan apparat kommer jag aldrig att köpa, det är bara nys och det skulle inte förvåna mig om regimen på något sätt är inblandad. En gigantisk hjärntvätt. Jag har min telefon på nattduksbordet och använder den endast när jag behöver den, inte för att sladdra med släkt och så kallade vänner.

Jag ångrar så att jag inte köpte två telefoner den där gången på sextiotalet. Då hade jag kunnat telefonera obehindrat resten av mitt liv, men nu står jag där, utlämnad åt rovgiriga krämare som vill tömma min börs på de mest lumpna sätt.

Jag är arg och upprörd, men mot den förbaskade statsapparaten står jag mig slätt. En fungerande telefon måste jag ha, bongotrummor hör infödingar till.

MVH/Vän av ordning

Nu har jag kommit hem efter en heldag på bästa puben God vän. Jag hämtade ut försörjningsstödet på förmiddagen, så visst hade jag råd med både det ena och andra på puben.

Idag fick jag inte med mig Bosse Rulltårta, han hade ont i foten, men på God vän behöver man inte sitta ensam. Jag slog mig i slang med Omar och Mustafa, två goda vänner till mig. De drack bara läsk, men var väldigt uppspelta, tydligen hade de tagit nån medicin.

Det var tunnsått med brudar, fast det var väl lika bra. Man luras att bjuda dem på drinkar, sen visar de sig vara lesbiska.

Vid Jack Vegas-maskinerna satt som vanligt Wladimir och han den där jugoslaven. Det gick dåligt för dem båda och Wladimir blev förbannad och dunkade handen på skärmen. Då sa Fikret (ägaren) åt honom och honom lyder man. Han har suttit en volta på Skenäs och ska enligt snacket ha dödat en kille på 90-talet.

Jag gjorde säkert av med en femhundring, men det var det värt. Jag har inget hemma att göra, har pantsatt TV:n. Bättre då med pubhäng.

Nu vilar jag upp mig på torsdag, så är jag tillbaka på fredag. På God vän möts alla kulturer och man är garanterad förstklassigt hålligång. Botten upp!

MVH/Ronny

Jag kikade på IFK:matchen på nätet förut och jag såg en vanligt förekommande sak som retar mig, retar mig stort. Vissa spelare har ett plagg under matchtröjan, ett åtsmitande plagg med långa ärmar. Vad är det för trams?

Är de så spröda att de måste skydda sina spaghettiarmar med en extratröja? Pallar de inte att spela i kortärmat brukar materialförvaltaren kunna fixa fram en långärmad matchtröjatröja. Inbillad hokus-pokuseffekt? Som det där jäkla näsplåstret som var så populärt en period? Jag skulle kunna förstå de långa ärmarna om matchen spelades i januari månad, men det är ju för fan sommar nu.

En del ynkryggar kör även med tajta shorts som går ned till knäna (under ordinarie byxor), matchbrallorna duger inte. Jag kallar dem kräk, jag kallar dem veklingar.

När jag kickade boll minns jag att vi hade matchställ med långa ärmar, naturligtvis drog jag upp dem till strax ovanför armbågarna. Men så var jag också en tuffing som gillade att glidtackla på grusplan. Dagens fjollor ger jag inte mycket för. Jag kallar dem hen, ty män är de inte.

Jag fick en matchbiljett av ett våp och gick den korta sträckan från min bostad till Parken. Ett undantag, med andra ord, det var länge sedan jag var på match. Jag trodde på ovagjort, men så fick IFK Göteborg in ledningsmålet. Det var inte sä himla mycket kvar av matchen och jag tänkte gå, men ändrade mig och tur var väl det. Ett sent mål av IFK (finns bara ett IFK) och det slutade inte där, man hann med ännu ett. Seger och tre härliga poäng, man är kvar på tredjeplats.

Det enda irriterande var att man inte kunde köpa sig ett matchprogram med kontanter, jag sträckte fram en tjuga, men det blev kalla handen. Numera är det Swish som gäller på Parken. Har hört talas om Swish, tror man måste ha en mobiltelefon, det är inget för mig. Jag struntade i att köa för en korv, för det var väl samma sak där. Jag tycker att jag anpassat mig till de moderna tider vi lever i, men inte.

Nåja, nu kan jag gå till sängs glad, det krävs sgrear för att jag ska få en god natts sömn. Högt i det blå med IFK.

MVH/Tjotta Olssons överman