Visst är jag lite skadad, jag hajar till när jag ser klistermärken när jag är ute och irrar. På en plats har det förekommit sverigevänliga märken en längre period, ibland sitter de uppe flera dagar innan de ståndaktiga (stollaktiga) "antifascisterna" klöst ned dem med sina sorgkantade naglar.

Idag drog ett märke på denna plats till sig min uppmärksamhet. Ett intetsägande märke med bara text på, alltså inte avsett att locka till sig folks nyfikenhet, utan bara där för att skicka en signal till den vita människans försvarare.

Detta märke var av plast, men jag tycker bara det gör saken enklare. Man får loss ett hörn och sedan är skiten borta. Men eftersom kommunistsvinen backas upp av regimen har de förstås råd att trycka nya på löpande band. Men jag gör vad jag kan i alla fall.

"We are Dalarna" var organisationen bakom klistermärket. Jag använde en sökmotor, men jag vill absolut inte belöna dem med ett virtuellt besök, jag inser mycket väl vilken smuts de representerar.

Under första halvan av 90-talet var jag själv ute och satte upp märken. Det blev flera tusen om året och den vänstervridna blaskan Folkbladet skrev en mindre artikel om saken, eller om det var på ledarsidan det togs upp. Det gick ut på att bara för att det syntes mycket propaganda behövde det inte innebära att stödet för partiet (det var just ett parti) var stort. Där hade de faktiskt rätt, men gissa om jag njöt av publiciteten.

Inte har jag slitit ned många kommunistmärken, men några i veckan blir det i alla fall, det retar nog de blodfattiga kommunistsvinen. Gammal man gör så gott han kan.

MVH/Werner von Oben

Jag måste köpa en ny högteknologisk produkt, det är min trogna gamla telefon som håller på att lägga av, den behöver bytas ut.

Jag minns inte när min befintliga apparat inköptes, men det var förmodligen på det glada sextiotalet. Efter ca femtio år får man kanske acceptera att saker går sönder, men visst känns det tråkigt och onödigt att behöva byta telefonen redan nu.

Jag har under en period störts av bland annat skrapljud när jag talat i telefonen, vidare har signalen varit konstig och svag när den ringt. Jag trodde först att det var en socialdemokratisk attack, men efter att ha rådgjort med Nils-Erik kom jag fram till att telefonen var trasig.

Jag besökte en elektronikbutik inne i centrum idag, men återvände tomhänt. Jag vill ha en telefon med nummerskiva, men allt som erbjöds var invecklade apparater med knappar. Sånt har man sett i Hollywood-filmer och det är inget för mig.

Den duperade svensken använder väl knappt den fasta telefonen, att prata strunt medan man promenerar, eller befinner sig utomhus, är av nån anledning populärt. Ett sådan apparat kommer jag aldrig att köpa, det är bara nys och det skulle inte förvåna mig om regimen på något sätt är inblandad. En gigantisk hjärntvätt. Jag har min telefon på nattduksbordet och använder den endast när jag behöver den, inte för att sladdra med släkt och så kallade vänner.

Jag ångrar så att jag inte köpte två telefoner den där gången på sextiotalet. Då hade jag kunnat telefonera obehindrat resten av mitt liv, men nu står jag där, utlämnad åt rovgiriga krämare som vill tömma min börs på de mest lumpna sätt.

Jag är arg och upprörd, men mot den förbaskade statsapparaten står jag mig slätt. En fungerande telefon måste jag ha, bongotrummor hör infödingar till.

MVH/Vän av ordning