Nu är det stram givakt och fullständig lydnad som gäller. Jag börjar höra flera personer i mitt huvud. Fast det känns ibland som att de står bakom mig och pratar. Ville och Valle, mina mest prominenta röster säger att jag lyder eller dör och vem är jag att tvivla på interdimensionella varelser med en intelligenskvot på över 200? De kan förgöra mig på en nanosekund.

Jag kommer att patrullera innerstaden inatt, men koncentrera mina ansträngningar runt Broocmansplan. Där har det hänt saker förut, även fast det inte är innerstaden, men nästgårds.

Jag kommer att "beväpna" mig med en krökt metallbit. Snuten kan ju komma och jag vill inte åka dit för olaga vapeninnehav. Men med metallbiten kan jag riva sönder skinnet och få reptilianernas gröna sörja/blod att rinna.

Jag känner mig knivskarp i huv'et och trött är jag då rakt inte. Jag är i toppform och kommer att uträtta stordåd, var så säker. Jag känner hur energin pulserar i min kropp och vill komma ut. Den ska jag skicka bortom stratosfären och den ska slå ut både spanings- och moderskepp från "O:s" rymdflotta.

Det blir ingen Clozapine och ingen Nozinan. Jag har ett jobb att sköta. Ett livsfarligt men ärofyllt jobb.

MVH/Herr X

På onsdag ska jag till Frälsningsarmén och smörja kråset. De har gratis sopplunch varje vecka och den ska jag ta del av. Hoppas man får backa, för jag är ju en storätare. Med gratis lunch i magen betyder det att jag kan gå till bästa puben Titans och ta mig en stor stark. Fast det är dålig stil av Frälsningsarmén att inte bjussa på gratis mat varje dag. För övrigt anser jag att God vän bör förstöras.

MVH/Ronny

Jag har mina krämpor, har rökt mig förstörd. Men jag kan inte sluta röka. Kan inte. Kan inte, kan inte, kan inte! Jag är 52 år gammal och har levt ett gott liv. En finfin barndom och i förvärvsarbete med ett kortare avbrott sedan jag var 18. Tyvärr insjuknade jag i åkomman från helvetet schizofreni.

Det var i början av insjuknandet jag började röka mer, gå från feströkande till daglig rökning. Jag behövde något att lugna nerverna med och ciggen fungerade, då mina problem inte var så stora till en början. Men sakta men säkert vandrade jag mot avgrunden utan att inse det.

När seklet var ungt drabbades jag av paranoid psykos och hamnade bakom lås och bom. Jag som knappt visste att det fanns psykiatri i staden satt alltså frihetsberövad och fattade ingenting. Jag gick runt på avdelningen och sjöng marschsånger och svor en viss despot (?) min trohet.

Nu år 2020 är jag inne på livets sluttamp. Tidvis accepterar jag det, andra gånger gråter jag i desperation över min livssituation. Jag har misskött min kropp och nu betalar jag priset med stickande vänsterhand, stickande läppar, magont och känningar i bröst och vänsterfot.

Tro fan att jag tagit mig en Stesolid. Det börjar bli ont om dem, så imorgon går jag till mottagningen och hämtar sju styck mirakelpiller. Jag måste ha medicin i mig för att funka. Försökte mig på en medicinfri dag, men det sket sig alltså. Kapitalt.

Ett par Stesolid och några folköl så är jag nästan människa igen. Jag vill överösas med benso, jag vill vara påverkad hela tiden. Stessen är muskelavslappnande som en bonus. Synd bara att jag inte har mer än fyra om dagen.

MVH/Herr X

Jag mår riktigt skapligt och har inte behövt vare sig Lergigan, Stesolid eller Theralen. Jag ska ta mina mediciner utspridda under dagen, men brukar kasta i mig några påsar (medicinen kommer i små påsar) precis innan läggdags. Nja, Stesolid brukar jag ta lite då och då. Men t ex Sertralin tar jag på natten och inte på morgonen. Orkar inte hålla på och joxa, jag tar lejonparten på en och samma gång.

Jag vill ju att främst Stesolid ska bita ifrån rejält och det gör den inte om jag tar tre eller fyra stycken om dagen. Man utvecklar snabbt ett beroende. Jag tar den när oro uppstår, ej annars. Tycker jag sköter mig förträffligt.

Det blir inget samtal till psykakuten, jag har pratat av mig med en kompis och det räcker för idag. Sedan har personalen på AE (akutenheten) blivit lite småtråkiga att prata med, de är inte så pigga på att prata musik eller sport längre.

Om några timmar är det jag som medicinerar, inte än. Jag vill inte lägga mig för natten så här tidigt.

MVH/Herr X

Jag har pratat med min vän "Anders" idag. Han ringer mig varje dag och det är alltid trevligt att prata med honom. Som vanligt pratade han öl. Lyckosten hade fått låna några öl av en på samma boende som är alkoholist precis som kompisen (och jag).

Faktiskt blev det lite sjukdomsprat. Han hade visst "paranoid personlighetsstörning" eller något liknande. Jag har endast paranoid schizofreni så jag är inte lika sjuk som honom. La, la, la, vad bra!

Jag bara väntar på att hans dubbelsidiga öroninflammation ska gå över, för då ska vi ut på lokal och festa. Han har lagt undan en slant till det och själv har jag pängar på kontot, så vi har flis att blåsa på både mat och dryck.

Anders lever för ruset och jag har varit i hans sits. Jag var gravt alkoholiserad i 27 år. Numera händer det att jag tar en och annan fylla, men blir inte stupfull och dricker inte varje dag. Ja, några 2,8:or om dagen blir det, men det är inte allls som förr.

Vad kul vi ska ha det, Anders och jag.

MVH/Herr X