Jag var med i flera rörelser som av latmaskar och idioter kallas högerextrema. Det var främst NRP, Nordiska rikspartiet och ND, Nationaldemorkaterna. Utan att skryta kan jag säga att jag var rätt högt uppsatt och var en flitig skribent för bland annat ND. Jag hade ett vittomfattande kontaktnät och reste runt i landet för möten, sammankomster och demonstrationer. När jag drabbades av psykisk sjukdom var det dock stopp för allt partiarbete. Jag skämdes och hade själv fördommar mot psykiskt sjuka. Det blev några år i isolation innan jag accepterade mitt öde. Var är mina gamala kamrater? Vad gör de idag? Är de fortfarande aktiva? Visst kan det vara skönt med inga måsten och krav på sig längre, men ibland drömmer jag mig tillbaka. En sund själ i en sund kropp var jag personifierat. Jag tränade styrketräning och terränglöpning och hade svårt att få dygnets timmar att räcka till. Har ryktet gått om min schizofreni? Är det därför ingen hör av sig till mig längre? Jag börjar tro att så är fallet.

MVH/Werner von Oben

Idag är det fredag och det var dags för veckans andra besök av boendestödet. Damen som kom plingade på dörren vid halv två, precis som överenskommet. Annars brukar fredagsbesöket ske tidigare än planerat då jagtydligen är sista "kunden" för dagen. Det är till att ta tidig helg. Eftersom jag var uppe tidigt, redan halv elva, så var jag trött. Jagslängde lite kartongskräp, bokade tvättid och sopade golvet lite grann, sedan fick det vara bra. Jag är för fasen ingen Duracellkanin. Jag lever i en svinstia, men har ingen ork att göra något åt det. Det bästa med boendestödetär när de går, så man får lite tid att vila på slafen. Nu dröjer det till onsdag inan de kommer igen, det känns bra. Då ska jag köra boendestödjaren på porten, jag stör mig på hans näsvisa beteende plus att han kommer redan klockan halv nio på morgonen. Jag är för fasen inte människa förrän runt lunchtid oavsett hur mycket jag har sovit.

MVH/Herr X